Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Dan Korn: Minnet och missbrukandet av Förintelsen

Vi kan inte använda minnet som moralisk pekpinne mot andra. Men för respekten för de mördade miljonerna och för vår egen skull bör vi minnas, skriver författaren, rabbinen och nye gästkolumnisten Dan Korn.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Minnet gör oss mänskliga, säger Friedrich Nietzsche. Djur kan minnas, men de kan inte studera historia eller lyssna på andras minnen. Andras minnen och vår historia gör oss alltså mänskliga. Men vi kan bli alltför mänskliga. Ett övermått av historia är skadligt, menar därför Nietzsche.

När vi nu snart uppmärksammar årsdagen för Förintelsens minne är det lätt att ge Nietzsche rätt. Å ena sidan är det viktigt att minnas för att hedra de miljontals oskyldiga människor som gasades, sköts och svalt till döds, mitt i Europa, fortfarande i direkt minne hos några av oss. Å andra sidan ser vi dagligen hur diskussioner hamnar i anklagelser om nazism och den ideliga återupprepningen att det var såhär det började på trettiotalet.

Folk minns, men ändå minns de ingenting. De som påstår att samhället aldrig varit så polariserat som nu har uppenbarligen glömt när samhället var så polariserat att människor mördades systematiskt för att de tillhörde ”fel” grupp. När folk apropå Covid19 säger att vi aldrig tidigare sett en så fruktansvärd smitta, är det lätt att undra om de hört talas om hur fläcktyfus skördade liv i Bergen-Belsen och Dachau.

De våldsamma överdrifterna förekommer åt båda håll i politiken. Från höger hörs påståenden om socialdemokratin som om de vore Hitlers allierade. Från vänster hade exempelvis Arbetarbladet nyligen en ledartext om Mattias Karlssons medverkan i ”Min sanning”, att det är tur att Hitler är död, för annars hade väl SVT ”gullat” även med honom.

Det går att argumentera för och mot politiska åsikter utan att blanda in nazism och Hitler. Gör ett försök! Förintelsens offer är faktiskt värda den respekten, att inte dagligen användas som slagträ för allt futtigare politisk argumentering.

Viljan att etikettera varandra utifrån kön, sexualitet, hudfärg, härkomst eller religiös övertygelse lever vidare i vår tid. Somliga tror sig rentav göra världen bättre genom den ”antirasism” som är så kusligt lik den gamla rasismen. I vår tid och vår värld leder sådant tal turligt nog inte till gaskamrar och svält, men det är trots allt samma eviga vilja att dela in oss i goda och onda samt förakt för vissa grupper av människor som ligger i botten.

I dessa dagar pågår en diskussion om lämpligheten i att åka pulka på kyrkogårdar. Många debattörer har framhållit att den som sörjer inte skall störas i sin sorg. Det är i och för sig lovvärt att tänka på de sörjande, men jag vill hellre tänka på respekten för de döda.

Även om ingen sörjande finns är det ovärdigt att åka pulka där de döda ligger. På samma sätt är det ovärdigt att ständigt relativisera Förintelsen och använda de döda som verktyg, vilket vi också gör när vi säger att vi skall minnas för att det aldrig skall hända igen. Vi kan inte använda minnet som moralisk pekpinne mot andra. Det kan rentav få motsatt resultat. Men för respekten för de mördade miljonerna och för vår egen skull bör vi minnas. Det gör oss mänskliga.