Varför har segregationen blivit så allvarlig i Sverige? Hur kommer det sig att invandrare är så överrepresenterade bland de som dömts för våldsamma brott? Och varför är dessa problem så mycket värre i just Sverige än i många andra, likartade västeuropeiska länder?
Frågorna hopar sig. Men någon sorts samsyn kring vad det är som gått snett saknas i riksdagen. Snarast har förklaringarna gått isär mer med åren, och det rejält. Ta exempelvis Miljöpartiets perspektiv på dessa frågor.
Enligt det miljöpartistiska språkröret, tillika ansvarigt statsråd för arbetet mot segregation, Märta Stenevi så kan "vi kan ta emot betydligt fler än vad vi gör i dag" (SvD 5/9). Stenevi tillägger att det inte är "asylsökande som skapar integrationsproblem – det är svensk politik."
Vad är då felet med svensk migrations- och integrationspolitik? För att besvara den frågan kan det vara värt att sätta svensk politik på detta område i ett internationellt jämförelseperspektiv. Hur välkomnande är Sverige egentligen gentemot nyanlända?
Det årligen sammanställda MIPEX-indexet mäter migranters möjlighet i olika länder att söka jobb och tillgången till samma förmåner som medborgare i form av utbildning, sjukvård och möjlighet att påverka politiskt. Likaså undersöker man möjligheter till familjeåterförening, enkelhet att få permanent uppehållstillstånd och hur besvärligt det är att bli medborgare.
Lite förenklat skulle man kunna säga att det land som befinner sig högt upp i MIPEX-indexet är det land som på pappret bereder nyanlända flest möjligheter och rättigheter för att ta sig in i samhället.
Och på samtliga områden som MIPEX mäter hamnar Sverige på förstaplats i hela världen. Efter Sverige finner vi Finland, Portugal och Kanada i fallande ordning.
Men kanske är orsaken till segregationen något annat än de formella regelverken? En alternativ förklaring är att segregationen beror på årtionden av nedskärningar i offentlig sektor. Problemet är, enligt denna förklaring, inte tillgången till välfärden utan vad välfärden förmår att leverera.
Som andel av bruttonationalprodukten (BNP) utgjorde de offentliga utgifterna i Sverige 53,3 procent år 2000, idag är motsvarande siffra 49,3 procent. År 2000 ägnades 21,9 procent av BNP åt socialt skydd (alltifrån försörjningsstöd och sjukförsäkring till omställningsbidrag). Idag har den andelen minskat till 19 procent. År 2000 utgjorde utgifter för hälsa- och sjukvård 5,8 procent av BNP, medan utbildning omfattade 6,4 procent. Idag är motsvarande andel 7 respektive 6,9 procent.
Det är en myt att Sverige under de föregående decennierna skulle vara utsatt för dramatiska nedskärningar inom offentlig sektor vilket skulle förklara det djupa utanförskap vi bevittnar i Sveriges förorter. Minskningen har totalt varit liten och i enskilda områden har det stått stilla eller ökat en smula.
Men kan situationen kanske förklaras av en allt mer allvarlig ekonomisk ojämlikhet mellan befolkningsgrupper och samhällsklasser i Sverige? Ojämlikhet så allvarlig att den utgör ett oöverstigligt hinder för migranter att ta sig in i samhället.
Inte heller tycks den förklaringen vara rimlig. I mätningar över den så kallade Ginikoefficienten, där 0 är total inkomstjämlikhet och 1 är raka motsatsen, får Sverige 0,28. Snittet i Europa är 0,30. Det är en ökning från 0,24 år 2000. Sverige är alltså, sett till inkomstjämlikhet, något mer jämlikt än Europasnittet. Betydligt mer ojämlika länder har väsentligen mindre problem med segregation än Sverige.
Och på den här vägen fortsätter det. Om nu inte integrationspolitiken, de offentliga utgifterna eller ojämlikheten förklarar segregationen så är kanske den skenande rasismen i samhället förklaringen? Men en sådan förklaring faller lika platt som de föregående. Sverige hör till ett av de få länder i världen där befolkningen i stort sett unisont förkastar rasistiska stereotyper och värderingar.
Sverige är på det stora hela ett land som erbjuder migranter fantastiska möjligheter utifrån ett rättighetsperspektiv. En välfinansierad välfärd som inbegriper gratis sjukvård och utbildning under ett helt människoliv, samt en ekonomi som är förhållandevis jämlik och en befolkning som är positivt inställd till invandrare.
LÄS MER: Dags för en ny svensk migrationspolitik
Trots allt detta har Sverige sannolikt de värsta problemen i Europa just nu med utanförskap och därtill relaterad gängkriminalitet. Och Miljöpartiets ena språkrör vidhåller att det handlar om att svensk politik är grundproblemet och inget annat. Detta säger alltså en representant för den regering som styrt landet i snart åtta år och som torde haft något sorts inflytande på den där politiken.
Märta Stenevi och hennes parti med henne greppar efter alla dessa halmstrån till förklaringar eftersom de inte under några omständigheter skulle erkänna att antalet migranter skulle vara avgörande för Sveriges förmåga att integrera människor. Segregationen är förvisso ett politiskt misslyckande, men det är inte ett misslyckande av det slag som Stenevi och Miljöpartiet tror att det är.
