Att läsa Miljöpartiets valanalys är som att befinna sig på ett universitetsseminarium med en student som inte har läst boken men som ändå har oerhört mycket att säga om den. I stället för att resonera om kurslitteraturen utropar den vid väl valda tillfällen pseudo-akademiska uttryck som ”post sanning”, ”narrativ” och ”bilden av verkligheten”.
Verkligheten är uppenbarligen något som Miljöpartiet kämpar med. Partiet ägnar sig hellre åt att ifrågasätta den. Anledningen till att fler inte röstade på Miljöpartiet handlade bland annat om ”den mediala bilden” och att det framstod som att moderatledaren Ulf Kristersson hade ett mer sammanhållet lagbygge.
Skribenterna verkar inte ha slagits av att väljarnas ”bild” hade att göra med att Miljöpartiet lämnade regeringssamarbetet med Socialdemokraterna under den senaste mandatperioden och själva alltså bekräftade bilden av ett splittrat lag. Om Sverigedemokraterna eller Moderaterna hade yrat på samma sätt om att den mediala bilden la krokben för dem i valrörelsen hade det förmodligen avfärdats som ifrågasättande av de fria medierna.
Men det är inte bara mediebilden av partiet som ställer till det för Miljöpartiet. ”Bilden av ökande gängvåld och skjutningar, inte sällan sammankopplat med migrations- och integrationsfrågor blev det framgångsrika narrativ som högersidan vilade många av sina politiska utspel på, för att stärka bilden av att Sverige är ett land i kris”, går det att läsa angående frågorna som definierade valrörelsen.
Miljöpartiets egen bild av verkligheten framstår närmast som konspirationsteoretisk. Som om att skjutningarna och det dödliga gängvåldet i Sverige inte är en realitet, utan en högst marginell företeelse som har överdrivits av motståndare och medier för att stoppa Miljöpartiets framfart.
Ett helt avsnitt heter ”post sanning”. Där får läsaren veta att valrörelsen karaktäriserades av en ”post sanning”-retorik som ställde till det för partiet. Det definieras som en högerpopulistisk metod, använd av bland annat Donald Trump och Boris Johnson, för att spela på väljarnas känslor snarare än på fakta.
Men om det är några som har problem med fakta är det snarare Miljöpartiet. Hela analysen genomsyras av ett förhållningssätt som – för att använda sig av Miljöpartiets begreppsapparat – skulle kunna kallas ”post fakta”. Tolkningen av verkligheten framställs som mer relevant än verkligheten i sig. Det är anmärkningsvärt med tanke på att partiet gärna framhäver sin egen politik, särskilt miljöpolitiken, som den som är mest förankrad i vetenskap och forskning. Men det gäller alltså inte när verkligheten går emot Miljöpartiet.
Som analys betraktat hade Miljöpartiets valanalys sannolikt blivit underkänd, till och med av den mest generösa läraren, för sin bristande koppling till verkligheten. Men som inblick i en konspirationsteoretisk alternativvärld är den desto bättre.
