Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Peter Hjörne: Midsommar med förhinder

Det är den vackraste tiden på året. Men detta år överskuggades firandet av coronavirusets framfart. Vi måste fortsatt hålla ut för att rädda liv.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Midsommar är Sveriges andra nationaldag, kanske egentligen den "mesta" nationaldagen. Det är en drömsk nationaldag – drömmar om blomster, ängar, kärlek, solen som vägrar att gå ner, ljumma vindar, lekar, blomsterkransar, sill och sång. Men midsommar måste också vara den högtid som har svenskt rekord i att inte bli som man tänker sig. Regn på tvären, besvikna barn, utelunchen som tvingades in, 13 grader – ungefär som på nyårsafton.

Båda sorternas midsommar får nog betraktas som vanliga. Men denna midsommar var långt ifrån vanlig. Coronakrisen ändrade förutsättningarna dramatiskt. Mantrat – håll avstånd, tvätta händer, håll dig hemma om du har några som helst symptom, res inte trångt och undvik fester är inte det som normalt kännetecknar midsommarfirandet. Undvik fester, lyckades vi med det? Ringdans med social distansering?

Vår numera folkkäre statsepidemiolog Anders Tegnell varnade härom dagen för att öka de sociala kontakterna under sommaren. Håller vi samma antal kontakter som nu så kommer smittan att ebba ut under sommaren på de flesta håll i landet, menar Tegnell. Däremot:

– Gör vi inte det utan i stället fördubblar antalet sociala kontakter man har varje dag, då finns det en väldigt stor risk att vi kommer att se en andra våg framåt slutet på sommaren i många regioner i Sverige, sa han.

Det finns anledning att vara fundersam. Många ungdomar lever precis som vanligt och tycks inte bekymra sig.

Vi är friska, vi är unga, "vi skall ooa hela natten lång". Andra tar ansvar och försöker vara försiktiga men det är svårt att gå sin egen försiktiga väg när andra ger järnet.

Men det handlar inte bara om de unga. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, redogjorde för en undersökning som visar att oron för smitta, konsekvenser av sjukdomen och för samhällskonsekvenser minskar bland svenskarna. Samtidigt har förtroendet för hur samhället har hanterat pandemin minskat liksom benägenheten att följa myndigheternas rekommendationer.

De senaste opinionsundersökningarna i Sverige är motsägelsefulla. Å ena sidan har förtroendet för coronahanteringen i Sverige minskat, liksom förtroendet för statsminister Stefan Löfvens sätt att bekämpa pandemin. Å andra sidan har stödet för Socialdemokraterna ökat dramatiskt, samtidigt som stödet för Sverigedemokraterna sjunkit nästan lika mycket.

Den gängse förklaringen till detta skifte mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna är att Åkessons paradgrenar invandring och kriminalitet hamnat i skuggan av välfärd och ekonomi som de viktigaste frågorna i coronatiderna. Men en annan anledning till att Sverigedemokraterna tappat mark är säkert den nya roll Jimmie Åkesson tvingats spela under våren. Han och hans parti har inte kunnat fortsätta att vara de enda som står utanför etablissemanget, sanningssägarna som vågar säga hur det egentligen är, och ser hur verkligheten ser ut för "vanligt folk".

Det bästa sättet att motverka Sverigedemokraterna är inte att, som hittills, göra partiet till alltings centrum och avståndstagandet till SD till den överordnade frågan, utan att behandla partiet som ett parti bland andra, samtala och överlägga med dem, utan att göra avkall på viktiga principer, och därmed tvinga dem ta ansvar och kompromissa i riksdagen, utskotten och nämnderna.

Under pandemins första månader ställde alla, inklusive SD, upp på regeringens linje och la vanliga politiska trätor åt sidan. Regeringens företrädare var de som syntes medan de andra partiernas ledare var tämligen osynliga. Den mest framträdande av oppositionens partiledare var Ulf Kristersson som, utan att vara aggressiv, envetet krävde storskalig testning och smittspårning och manade regeringen att vara mer alert.

Den senaste tiden har politiken normaliserats och borgfreden brutits. Ebba Busch anklagade i partiledardebatten i Agenda om coronapandemin för två veckor sedan regeringen för att med "berått mod tillåtit en stor smittspridning", medan Ulf Kristersson kritiserade utan att beskylla regeringen för onda avsikter. Kristersson har agerat balanserat och nyanserat under coronavåren och har ånyo etablerat Moderaterna som det största oppositionspartiet och sig själv som oppositionsledare. Jimmie Åkesson har däremot, efter några obekväma månader i skuggorna, inkluderad i de veckovisa partiledaröverläggningarna, uppenbarligen känt sig tvingad att desperat kritisera regeringen för en "massaker". Varken normalisering, skuggtillvaro eller desperation tycks gagna Sverigedemokraterna.

I Agendadebatten hade regeringsföreträdarna svårt att förklara hur Sveriges coronastrategi kunde vara lyckad samtidigt som vi har bland de högsta dödstalen i världen i förhållande till folkmängden. Man erkänner inte heller att den dramatiskt utökade testningen faktiskt är en förändring av den ursprungliga strategin.

Det är inte meningsfullt att redan nu utvärdera den svenska coronastrategin. Men så här långt ser det illa ut för Sverige. Vi är många som har hoppats att Sverige valt rätt väg. Självklart i första hand för att förhindra onödigt lidande och död. Men också därför att vi innerst inne vill att Sverige skall vara ett duktigt land som andra skall beundra. Istället har vi blivit ett slags nordisk paria som inte välkomnas av våra grannländer.

Vore det inte för nesan i att bli betraktade som smittfarliga så är det naturligtvis något vi kan leva med. När man ser sig om i vårt midsommarland så måste vi skatta oss lyckliga. Naturen, ljuset, den relativa ekonomiska tryggheten och friheten att röra oss inom ett makalöst vackert land, det femte största i Europa, är ett privilegium. Smolken i midsommarbägaren är alla de som har det svårt och alla de som mister livet i coronapandemin. Därför måste allt göras för att få bukt med smittan, ytterst för att rädda liv. I det är vi alla delansvariga - denna hittills makalöst vackra sommar.