Frågan om vad som skapar mening i livet kommer vi inte ifrån. Den funderingen är något alla människor ställs inför. Vad ska jag göra med mitt liv? Borde jag byta jobb? Skilja mig? Flytta till en annan stad? Vad ska jag prioritera, materiell trygghet eller att jobba med något jag brinner för? Alla de där funderingarna är svåra att komma ifrån, och de dyker upp med jämna mellanrum. Kanske när man närmar sig något jämt årtal, som att fylla 30, 40 eller 50.
Frågorna måste vi ställa oss själva, men vem ska svara? Enligt nutidens filosofi finns svaret inom oss. De senaste decennierna har en uppsjö av självhjälpslitteratur och livsstilsmagasin producerats, där rådet alltid är att man ska känna efter inom sig själv. Samma idé går igen i allt från utbildningssystem till teorier om hur arbetslivet ska organiseras. Alla ska lyssna på sin inre röst, som finns där, under de masker som vi måste ta på oss för att navigera i det sociala livet.
Det är ett slags radikal individualism, där det egna jaget är i centrum. Sanningen finns inte i religion, eller någon annan typ av gammal livsfilosofi som kanske betonar dygder och annat som känns lite väl antikt för vår moderna tid. Känn-efter-i-dig-själv-filosofin passar också bra med dagens ideologiska hegemoni, alltså de idéer som genomsyrar den politiska världen.
Detta blir tydligt inte minst nu när Netflix-serien Unorthodox blivit så populär och omtalad. Den handlar om den unga chassidiska judinnan Esty som flyr från ett arrangerat äktenskap, bryter upp från sin strikt religiösa bakgrund i Brooklyn i New York och flyttar till Berlin. Hon hittar ett nytt socialt sammanhang i en grupp livsstilsliberala musikstudenter.
Det är lätt att sympatisera med Etsy. Hon fick inte chans att ställa frågorna om livets mening, de hade omgivningen redan besvarat åt henne.
Serien har hyllats för att den prisar individens kamp mot gruppen. ”Esty navigerar genom livet med andra metoder – hon söker och finner mening i sin egen vilja”, skriver filosofen Jesper Ahlin Marceta i Aftonbladet (15/4). Han menar att serien påminner oss om värdet av individualism. Debattörer och skribenter som argumenterar för att individualismen har gått för långt, vill omkullkasta vårt sätt att leva, menar han. Motsatsen till individualism är kollektivism och konformism, alltså att alla förväntas vara likadana i grupp. För Ahlin Marceta är liberalism inte enbart en politisk teori om hur samhället ska organiseras, utan en livsfilosofi: den egna viljan ska vara vägvisare, det är i den man hittar mening.
Men de flesta av oss i västvärlden är lyckligtvis inte uppväxta i en strikt religiös miljö där våra val i livet är kraftigt begränsade. Den moderna västerlänningen är omgiven av budskap om att man ska tro på sig själv och blicka inåt. Om något behövs snarare en insikt att det inte är fel att vara som alla andra. Man måste inte vara så unik hela tiden, man behöver inte hela tiden söka efter en alldeles särskild, inre röst. Den som bara sätter sin egen vilja i centrum riskerar också att bli en självupptagen person, och det är knappast ett bra recept för lycka.
Frågan om vad jag ska göra med mitt liv kan trots allt inte besvaras med ”jag ska göra det jag vill göra med mitt liv”. Sanningen finns inte inom oss, den finns utanför. Det är kul att spela sitt instrument själv, men det är i orkestern man når total lycka. Alla som har spelat tillsammans med andra kan nog relatera till känslan: den fullständiga friheten det innebär att för en stund frigöras från sig själv och uppgå i något större.
Valfrihet är en metod för att söka meningen med livet, inte meningen själv. Psykologen Svend Brinkmann skriver i sin bok ”Stå fast” att ”det värsta med att känna efter är att det ofta är ett verktyg för att ’hitta sig själv’. Det slutar nästan alltid med besvikelse eftersom man i de flesta fall hittar sig själv i soffan upptagen med att äta godis.”
En stark individualism behövs i ett samhälle som är strikt rigitt, men kanske inte lika mycket i det senmoderna konsumtionssamhället där vi översköljs av budskap om att handla saker för att bygga vår unika identitet. Hyllandet av individens starka vilja kan snarare skapa stress och är inte alls frigörande, eftersom man binds vid en tanke på att man ständigt måste utveckla sig själv för att vara en värdefull person.
Den moderna individualismen är trots allt också en tro som skapats och upprätthålls gemensamt – Ahlin Marceta refererar till den som ”vårt sätt att leva” – och precis som med alla andra livsstilar, trossystem och gruppidentiteter är det bra att det finns kritiska röster mot denna norm som får oss att tänka till.
