Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Public service får under 2019 en helt ny finansieringsmodell, med den följer ett antal frågor om rollen för de olika medieplattformarna. Bild: Jessica Gow/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mello och lånade nyheter i allmänhetens tjänst

Under nästa år kommer avgiften för SVT och SR hamna på skattesedeln. Det väcker frågor om rollen som Public service har i offentligheten och den ibland prekära konkurrenssituation som uppstår med privata mediekanaler.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det nya året står för dörren. Med det följer den nya public service-skatten, som ersätter tv-avgiften. Den ska betalas av alla över 18 år med beskattningsbar inkomst. Rimligheten i det kan diskuteras. Dels är skatten både hög och progressiv – upp till 1 300 kr per person. Det gör att många hushåll får betala mer än tidigare. Dels riskerar en skattefinansiering att göra public service mer beroende av staten än ett licenssystem.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med det sagt var licenssystemet på många sätt förlegat. Övergången till en skatt är inte främst ett politiskt påhitt, utan en naturlig konsekvens av att mediekonsumtionen blivit mer globaliserad och digitaliserad.

Allt fler väljer bort klassiska tv-lösningar till förmån för strömmade tv-tjänster eller nedladdat innehåll på internationella plattformar. Eller konsumerar sådant som inte passar in i gamla kategorier, som Youtube eller spelstreaming.

I det sammanhanget har idén om att avgiftsbelägga tv-apparater inte åldrats väl. Och det är knappast rimligt att, som Radiotjänst försökte göra 2013, utvidga avgiften till att också gälla datorer.

Det stora problemet med public service-skatten är inte utformningen eller tanken, utan att det förändrade medielandskap som föranlett en ny finansieringsmodell också kräver en ny diskussion om vilket uppdrag public service ska ha. När nästa del i public service-kommitténs utredning ska överlämnas till regeringen i juni finns tillfället.

Innan dess, i februari, inleds 2019 års upplaga av Melodifestivalen. Göteborg står värd för den första deltävlingen. Men den som undrar varför ett av Sveriges största underhållningsspektakel bör betraktas som public service lär få svårt att höras genom tonartshöjningarna.

SVT pratar gärna om “lägereldar” som “fyller en samlande funktion”, men har aldrig lyckats förklara varför det skulle vara mindre samlande om “Mello” sändes i TV4, som 96 procent av alla svenskar har tillgång till.

Exakt vad produktionen kostar är också det höljt i dunkel. SVT vägrar redovisa, trots att skattebetalarna numera står för kalaset.

Det finns också fler problem än så. Ett public service som står för granskande journalistik, dokumentärt berättande och lokaljournalistik även där marknaden har svårt att bära upp privata alternativ borde vara förhållandevis okontroversiellt. Även här finns det dock skäl att kritisera framför allt SVT, som tvärtom bidrar till att urholka den lokala journalistiken.

I början av 2018 rapporterade exempelvis lokaltidningen Eskilstuna-Kuriren om de uppmärksammade “sommarstugemorden”. Eftersom intresset var stort fanns flera artiklar bakom betalvägg. Vilket inte hindrade SVT:s lokala sajt från att göra en så kallad “rewrite” och publicera samma information öppet för alla.

Eskilstuna-Kuriren fick nöja sig med en hänvisning i texten som tack för researchjobbet. Men vad hjälper en hänvisning om man inte lyckas rekrytera betalande kunder, eftersom det stora public service-bolaget “lånar” och ger bort materialet?

Ungefär samma sak drabbade Kristianstadsbladet, som blev tvungna att låsa upp en artikel bakom betalvägg efter att en rewrite från SVT Skåne blivit viral. Redaktionen blev nedringd av arga läsare som klagade över snålheten i att låsa in materialet.

Liknande exempel finns från hela landet. En undersökning från Tidningsutgivarna visar att det inte heller handlar om att dra in tittare till tv-inslag. Av alla artiklar SVT publicerar är det bara fyra procent som innehåller rörlig bild. Statlig, skattefinansierad media konkurrerar alltså ut lokala mediehus genom att ogenerat skriva referat. Absurt är bara förnamnet.

Riksdagen ska inte detaljstyra SVT. Ingen politiker ska lägga ned Melodifestivalen. Men att formulera ett innehållsuppdrag – bör det t ex vara brett eller smalt? – ingår i den demokratiska styrningen av public service.

Är det rimligt med en skattefinansierad jätte som konkurrerar ut den lokala pressen, och som producerar ren underhållning utan att tala om vad den kostar? Som budar på fotbolls-VM och de olympiska spelen? Är detta verkligen oberoende journalistik i allmänhetens tjänst? Inför nästa års public service-beslut är det frågor som åtminstone borde diskuteras.