Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Medelklassen är större än Fredrik Strage

Den stora villamedelklassen glöms lätt bort när allt fler partier springer efter de progressiva kreativa klassernas röster.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Jakten på medelklassen hårdnar. Alla partier vill fånga de urbana, politiskt medvetna storstadsborna. Det är som att den vanliga villamedelklassen inte längre finns i det politiska medvetandet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De senaste trettio åren har medelklassen varit den samhällsgrupp som så gott som alla politiska partier tävlar om. Göran Persson lyckades vinna valet 1998 genom att fläska på med löften om maxtaxa på förskoleavgiften. Efter förlustvalet 2010 drog Ardalan Shekarabi (S), nu civilminister, slutsatsen att S måste ta upp kampen om medelklassen. “[...] när allt fler definierar sig som tjänstemän blir det ännu viktigare”, sa Ardalan Shekarabi (S), nu civilminister, till Dagens Nyheter (13/1), och efterlyste reformer för tjänstemannaklassen. Stress och otrygghet på jobbet, sådant plågas medelklassen av. Shekarabi utlovade reformer för ett bättre arbetsliv.

Nio år senare har kampen om medelklassen hårdnat. Men den tycks ha ändrat karaktär. I stället för välfärdssatsningar à la Persson eller skattesänkningar à la Reinfeldt – två konkreta reformer som gör skillnad i folks vardag – försöker man locka medelklassen genom att tävla om att vara mest emot högerextremism. I stället för att slåss om plånboksfrågor har politikerna skapat en sociokulturell konfliktlinje som skär rakt igenom den ekonomiska medelklassen.

På ett sätt är det lätt att förstå varför. S gick bra i storstäderna i riksdagsvalet. Centerpartiets framgång bygger till stor del på att partiet dumpat sin tidigare väljarbas till förmån för en ny, urban och välutbildad grupp väljare. Ändå är det udda att en stor del av den borgerliga medelklassen, som bor i villa eller radhus, i storstadsförorter och utanför mellanstora städer, helt ignoreras i den här kampen.

Samhällets mellanskikt verkar, av resultatet i EU-valet att döma, kluvet i två. Villaägarna tjänar lite mer än bostadsrättsinnehavarna. Val av utbildning skiljer sig litegrann. Men det är mer eller mindre på marginalen. När det gäller livsstilsvärderingar och privatmoral är antagligen villapappan i Askim och lägenhetsinnehavaren i Majorna lika. Ändå röstar de på helt olika partier.

I många valdistrikt i stadsdelen Majorna-Linné fick S, V och MP runt 65 procent i EU-valet. Jämför det med stadsdelen Askim-Frölunda-Högsbo, där M fick mellan 30 och 40 procent av rösterna, och där KD gick som en raket. Villapapporna tjänar lite mer, men på stadsdelsnivå rör det sig inte om några enorma skillnader. En 40-årig man i Linné-Majorna tjänar i snitt 20 000 kronor mindre om året än hans motsvarighet i Askim-Frölunda-Högsbo. Visst – det är svårt att jämföra, stadsdelar innehåller olika områden och delvis olika åldersgrupper. Men på det stora hela rör det sig om människor som till stor del liknar varandra sett till ekonomi och utbildningsnivå.

Samma tendenser syns både i Malmö och i Stockholm. I huvudstaden kan man jämföra villaförorter som Bromma och Spånga, som är stabilt borgerliga, med ytterstaden Aspudden, känd för höga kvadratmeterpriser och invånare med krångliga yrkestitlar. Där röstade invånarna som sina gelikar på Slottsskogsgatan i Göteborg.

Askim-Frölunda-Högsbo har nästan lika många invånare som Majorna-Linné. Hägersten i Stockholm, där Aspudden ligger, har 90 000 invånare. Bromma har 80 000. I kampen om medelklassväljarna har man glömt bort de som bor i villa eller radhus och som inte jobbar med något kreativt. Det är som om den medelklass som Göran Persson blidkade med maxtaxan, och som Shekarabi ansåg skulle få en trevligare tillvaro på jobbet, inte finns längre. I stället har “medelklass” i politikernas ögon blivit synonymt med reklam- och mediemänniskor i Majorna. Man kan kalla det Fredrik Strage-syndromet, efter rockjournalisten som förklarade att han skulle rösta på sossarna för att “stoppa nyfascismen”.

Efter riksdagsvalet och den efterföljande januariöverenskommelsen kan man konstatera att Strage-effekten är verklig. Samma sak med det nyligen genomförda EU-valet. S gick till val på att stoppa högerextremismen, antagligen i hopp om att hålla kvar sina nya urbana, progressiva medelklassväljare. S var dock inte ensamma om den ambitionen. Så gott som alla partier utom Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hade “hotet från högerextremismen” som en av de viktigaste valfrågorna.

Om de svenska partierna vore en högstadieklass hade den “urbana, progressiva medelklassen” varit skolans coolaste tjej – hon som alla vill umgås med, men som byter bästis varje vecka.

“Konkurrensen om de progressiva och välmående akademikerna hårdnar”, skriver David Ahlin från opinionsinstitutet Ipsos i Sydsvenskan (4/6). Han konstaterar att den ekonomiska politiken spelar mindre roll till förmån för värderingsfrågor som jämställdhet och migration. Men det finns ju en stor grupp där ute, som hyser trevliga och liberala värderingar, men som troligen är trött på det ständiga vevandet mot sådant som de allra flesta ändå är emot. Här finns förklaringen till varför KD går så bra. De har förstått att det finns människor som vill lägga sin ekologiska fläskkarré på grillen och inte behöva tänka på politik dygnets alla vakna timmar. Det parti som tar upp kampen om denna grupp behöver nog inte oroa sig för riksdagsspärren.