Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Med Weber mot ett mer bayerskt Europa.

I takt med att de liberala partierna försvagas blir det alltmer tydligt att konfliktlinjen i Europapolitiken handlar om vad samarbetet ska innehålla, inte om det ska finnas. "Mer Europa" duger inte som slagord.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Med en månad kvar till EU-valet har den största partigruppen i parlamentet i Bryssel, EPP, presenterat sina centrala ståndpunkter. Eller i vart fall har dess ”spetskandidat”, Manfred Weber, gjort det. EPP är den stora moderat-konservativa gruppen i parlamentet som svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår i. Manfred Weber förväntas i egenskap av gruppens spetskandidat kunna bli nästa ordförande för kommissionen. EU:s viktigaste post.

EU-parlamentet försöker nämligen etablera praxisen att den största gruppens spetskandidat ska bli kommissionsordförande. I praktiken ett steg mot parlamentarism i EU-styret, något som skulle stärka den överstatliga legitimiteten. Stats- och regeringscheferna föll till föga för principen 2014. Gör man det igen får den anses vara etablerad.

Manfred Weber är hemmahörande i det Bayerska socialkonservativa partiet CSU, systerparti till det stora tyska CDU. Han är, vad som kan framstå som lite udda, nämligen en konservativ Europavän. Men för det katolska Bayern har tanken på ett samarbete med andra katolska länder länge framstått som något sympatiskt. Vurmen för EU-projektet har visserligen svalnat på senare år inom CSU, vars inställning till en gemensam flyktingpolitik varit lika kallsinnig som tanken att Tyskland skulle hjälpa skuldsatta greker.

Men Weber håller fast vid tanken på ett starkare Europa på kristen grund. Han vill bland annat att EU ska avbryta medlemsförhandlingarna med det muslimska Turkiet – något som främst ska ses som signalpolitik då förhandlingarna i praktiken ligger nere. Weber vill även stärka EU:s gränsskydd genom att tidigarelägga målet om 10 000 gräns- och kustvakter till 2022.

EPP-kandidaten är inte heller främmande för att unionen ska syssla med ”strategiska investeringar” för att bekämpa arbetslöshet, bygga ”smarta hus” för äldre, införa egnahemslån åt unga samt en europeisk digitalskatt riktad mot nätjättarna. Kort sagt verkar inte Weber se några principiella gränser för vad EU ska ägna sig åt.

Weber har ett auktoritärt drag. Han gjorde rubriker i mars när han uttalade sig till den tyska tidningen Die Welt om att EU-fientliga partier inte borde få några partibidrag från EU, samtidigt som de skulle förbjudas ta emot bidrag från länder utanför unionen. Weber har samtidigt varit senfärdig med att kritisera det ungerska regeringspartiet Fidesz och anses i egenskap av EPP-ledare varit arkitekten bakom att Fidesz inte uteslöts permanent ur EPP efter att partiet utmålat den nuvarande kommissionsordföranden, Jean Claude Juncker, som en fiende till det ungerska folket.

Orbán är inte alls liberal, men han har hela tiden varit anhängare av ett europeiskt samarbete. Det verkar väga tyngre än liberala principer för Weber, men så är ju inte heller han särskilt liberal. Weber är till exempel ställföreträdande ordförande för den starkt konservativa Paneuropeiska rörelsen, som grundades efter första världskriget i syftet att försvara Europas kristet-konservativa värden och överhöghet.

Det kan vara värt att reflektera över för svenska liberaler. Europatanken kan se väldigt annorlunda ut beroende på vems idé om Europa man talar om.