När Centerpartiet valde att gå på regeringens linje avseende de ensamkommande från Afghanistan kritiserades beslutet. Bland annat av oss på GP:s ledarsida. Vi var inte ensamma om det.
PM Nilsson på Dagens Industri ställde frågan om var: ”går gränsen för vad Annie Lööf anser är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas? (DI 24/4). I en osignerad ledare i Expressen konstaterades att ”Svensk migrationspolitik har blivit ett moras, där rättsprinciper och konsekvenser väger lätt.” (Expressen 24/4). I Svenska Dagbladet skrev Per Gudmundson att: ”I Centerns Sverige finns nämligen inga gränser. Allra minst för principlösheten.” (SvD 24/4).
Tung kritik. Men också fast förankrad i sakliga argument om rättssäkerhet, policyavvägningar och migrationspolitikens framtida riktning. Inget ovanligt och definitivt inget förgripligt.
Men den enes samhällsdebatt är den andres näthat. Statsrådet Gustav Fridolin skrev på sin officiella Facebooksida om hatet mot centerledaren Annie Lööf att: ”Det första hatet kommer från nätets mörka sidor, men sprids som en löpeld till borgerliga ledarsidor. Förlöjligande bilder och lögner massproduceras.” (26/4).
Det är inget snack om saken: Hotar man politiker har man inget att göra i samhällsdebatten. Uttrycker man hat och mobbing är det samma sak. Men denna ”löpeld” som spridit sig från ”nätets mörka sidor” till borgerliga ledarsidor – var är den?
Statsrådet angavinga källor. Inga länkar ladesupp. Inga exempel gavs och inga namn nämndes. Vilka ledarsidor det är som ”massproducerat” lögner och hat får de som läser statsrådets inlägg inte veta.
Det enkla skälet till att Fridolin inte gör någon ansats till att exemplifiera är för att han inget skulle finna. Men det spelar ingen roll för statsrådet Fridolin i hans mediekritik. För målet är uppnått: Att bunta samman fullständigt oacceptabelt hat med ordinär samhällsdebatt.
Att politiker ägnar sig åt smutskastning och ljuger om dagspress och media är ett grepp som tyvärr har blivit allt vanligare. Donald Trump har utnämnt stora mediekanaler till sina främsta fiender och ljuger följaktligen hämningslöst om deras intentioner och agerande.
I Polen har Jaroslaw Kaczynski, partiledaren för nationalkonservativa Lag och rättvisa, ständigt kritiserat dagspressen för lögner och antipolsk verksamhet. Svepande anklagelser som varken beläggs eller backas upp.
Såväl Kaczynski som Trump vet att det inte spelar någon roll om deras kritik stämmer. Sanningen är ingen nödvändig metod för att uppnå målet. Och detta mål är att skapa konflikter och upprätta vän-fiende relationer.
Det är oklart om Kaczynski och Trump läst den tyske teoretikern och statsvetaren Carl Schmitt ordentligt, men de lyckas på ett kusligt vis emulera hans tanke att politik handlar om konflikter och krig, och utan en fiende är det hela meningslöst, därför måste konstant fiendebilden sättas och förstärkas.
Schmitt har i Sverige en ambitiös lärjunge. Med lögnen som redskap försöker Fridolin bunta samman hat och hån på nätet med borgerliga ledarsidor som kritiserar det politiska innehållet i ett lagförslag. Syftet blir att skapa ett skarpt motsatsförhållande, mellan ond och godoch mellan vän och fiende.
