Jag har aldrig sett Sällskapsresan eller lyssnat på en Mikael Wiehe-låt. I mitt föräldrahem tittade ingen på svensk film. Sven Wollter är för mig lika bekant som Bollywoodfilm. Trots ett helt liv i Sverige och till synes assimilerad växte jag upp i en värld långt bortom den svenska kultursfären.
Ur högtalarna kom Czeslaw Niemen och Marek Grechuta. På tv den surrealistiska Pan Kleks eller pojkarna Bolek och Lolek. Medan mina generationskamrater på vänsterkanten under tonåren kunde Dan Berglunds mest medryckande arbetarhyllningar utantill rycktes jag med av Jacek Kaczmarskis invecklade ballader om Polens tragiska öde.
Man var här, i Sverige. Men ändå inte alls närvarande. Mellan två världar. Det är en smärta ibland. Att inte alls greppa sitt hemlands kulturella och sociala referenser. Jag förstår och bejakar naturromantiken - skogarna, sjöarna, landskapen. Det är en del av Sverige som kommuniceras ordlöst.
Men jag kommer aldrig förstå ert lismande och ryggradslösa ursäktande av de som - medan Sveriges grannfolk mördades, torterades och förtrycktes någon timme fågelvägen härifrån - hyllade plågoandarna. Nyligen bortgångne Sven Wollter verkar varit något alldeles speciellt. En utan motstycke karismatisk och elektrisk skådespelare.
Men han var, utan att någonsin ändra sig eller revidera sin position, livslång kommunist. Inte någon slentrianvariant heller. Medlem i de mest troget marxistisk-leninistiska sekter som det här landet uppbådat.
I Göteborg, som Wollter kom ifrån, lajvade kommunisterna i KPML(r) kommande revolutioner under 1970-talet. De planerade, demonstrerade och diskuterade. Uteslöt varandra stup i kvarten och drömde sig bort till de maoistiska och stalinistiska helvetena. Det var världen som Wollter självmant valde att tillhöra och aldrig växte ur.
Ni skulle haft ett halvsekel med den kommunistiska stöveln i ansiktet, tänker jag bittert. Då skulle ni inte gulla lika mycket med system och regimer som alldeles uppenbart, för de som ville se det, redan från början innebar gränslöst tyranni.
Det är inte som att det saknades emigranter i Sverige. Personer som lämnat sina hem utan några tillhörigheter och som kunde vittna om vad som hade hänt. Era Wollters och Myrdals hade inga ursäkter.
De trasiga påminnelserna från Östeuropa kom under hela efterkrigstiden. Först från Baltikum i små båtar. Sedan från Polen. Vissa gömda under långtradare. Andra i kajaker som de paddlat i över Östersjön. Trots systemets påstådda ofelbarhet var de beredda att offra sina liv för att slippa det.
En del ville aldrig mer sätta sin fot i Polen. De var så traumatiserade av det marxist-leninistiska paradiset. Föreställ er deras förvirring när de kommer till friheten: där de karismatiska kulturpersonligheterna, författarna, poeterna, de intellektuella och sångarna - de som skulle stå för det fina och humanistiska - i själva verket försvarade de vidrigaste förtrycket.
Sven Wollter var en av dessa. Jan Myrdal var en annan. De var lojala in i det sista. Och ni lät dem komma undan. Och när personer i offentligheten nu står på rad att hylla dessa stora män så är deras försyndelser detaljer i marginalen.
