I och med Januariöverenskommelsen, mellan S-Mp-regeringen och mittenpartierna, så befinner sig M i oppositionellt sällskap med KD och SD – vad vissa vill kalla ”det konservativa blocket”. Men Moderaterna vill ogärna kännas vid det begreppet. För även om partiet kallar sig självt liberalkonservativt så är det i grunden liberalt. Konservatismen tolereras inom M så länge den håller sig till hemmets lugna vrå och inte försöker sätta sin prägel på samhället i stort.
Man får nästan gå ett sekel tillbaka för att hitta en mer oförblommerat konservativ höger i Sverige. Förstakammarhögerns ledare, Ernst Trygger, var den gamla tidens högerman som stod upp för hierarkier, kungamakt och försvar och motsatte sig parlamentarismens införande. Men i praktiken var det redan då ofta mer punschpatriotism över högern än allvarligt menad reaktion. Trygger, liksom den fåtaliga svenska statsöverheten böjde sig för tidens vindar - om än motvilligt.
Högerpartiet reducerades efter demokratins införande till att agera bromskloss på utvecklingen. En roll man i hög grad accepterade. De som hade mer vidlyftiga fantasier passade inte längre in. Mellankrigstiden var inte högerns. 1930-talets fascism var en del av tidens vurm för förment progressiva och auktoritära ideal, även om de ibland tog form i ett idealiserande av det förflutna. Men den svenska högern var inte lockad. Högerpartiet markerade mot de fåtal i sitt eget ungdomsförbund som gled iväg mot fascistiska utopier.
Andra världskriget innebar en omsvängning mot nationell samling. En anda som i viss mån höll i sig under 1950-talet med sin underström av trygghetskonservatism. Bland socialdemokrater fanns en oro för att arbetarrörelsen redan uppnått det man föresatt sig – att avskaffa fattigdomen – och att befolkningen skulle börja förborgerligas.
Men 1950-talet blev en försutten chans för borgerligheten. Den svenska högern hade problem att omvandla sin konservatism till en folkrörelse. Trots att högerledaren Jarl Hjalmarsson torgförde en genomarbetad idé om ”ägardemokrati” och decentralisering så var Socialdemokratins dominans för stark.
Svensk borgerlighet var också splittrad. Liberalerna under Bertil Ohlin förespråkade framgångsrikt välfärd utan socialism. Bondeförbundet – som hade kunnat företräda en folklig konservatism - hade redan på 1930-talet gjort upp med Socialdemokraterna i den berömda kohandeln. Ett samarbete som återupptogs åren 1951-1957.
Socialdemokraterna tog så åter initiativet genom ATP-reformen som följdes av 1960-talets idé om det ”starka samhället”: en utbyggd välfärd, ökad statlig kontroll och fördelning med målet om en generell inkomstutjämning och hög standard för alla. Projektet underlättades av rejäl ekonomisk tillväxt och kraftig urbanisering. Sverige var en världsledande industrination och sågs som ett internationellt föregångsland.
Hela borgerligheten stod handfallen. Högern hade historiskt varit bunden till ämbetsmannastaten, universiteten, statskyrkan, hovet och storindustrin. Men Socialdemokraterna tog effektivt över de förstnämnda, tämjde de övriga och slöt borgfred med industrin.
Borgerligheten var alltför liten och sårbar och valde anpassning. Högerpartiet bytte 1969 namn till Moderaterna. Dess främsta tillgång blev vad man var emot snarare än för: motståndet mot socialismen och kommunism gav röster. Folkpartiet å sin sida ville snarare ”gå före” Socialdemokraterna i fråga om progressiva reformer. För liberalerna var det främst fördelningsprofilen som var annorlunda – och retoriken. Centern skulle snart komma att utmana S från ett helt annat håll – men utan att ha den övriga borgerligheten med sig.
Med namnbytet till Moderaterna urholkas högern som en samhällsbevarande kraft. Partiets inslag av kristen och kärv pliktetik tynade bort för att efterhand helt ersättas av framstegsoptimism och frejdig entreprenörsanda. Utvecklingen gick snabbt från 1970-talet. Dagens Nyheters ledarskribent, Mattias Svensson, uppmärksammade nyligen att Moderata ungdomsförbundet så sent som 1969 var emot avskaffandet av nöjesförbudet på Långfredagen. En utomjordisk hållning för det MUF som libertarianen Svensson själv verkade i på 1990-talet.
Moderaterna var under 1980- och 1990-talen snarast den mest framstegsbejakande kraften i svensk politik. I synnerhet under Carl Bildts ledning. Det var en framgångsrik strategi. I spåren av industrikrisen och de marknadsliberala vindarna på 1980-talet var det lätt att utmåla S som förlegat och historiens förlorare. Men Moderaterna tappade också bort en del av sitt eget arv i framgångskulten. M tog starkt intryck av nyliberala idéer. Frihet och individualism blev övergripande ideal och Marknaden svaret på nästan allt.
Från tanken att människor behöver frihet för att kunna ta ansvar för sig själva och för samhället i stort, till idén att människor behöver frihet för att slippa ta ansvar för sig själva och samhället i stort, är steget egentligen mycket stort. Ändå skedde här en märkbar glidning. Förändringen kan bara förstås utifrån det faktum att den etablerade högern gett upp tanken på att åter kunna kontrollera staten mer än tillfälligt. Staten skulle desarmeras: med privatiseringar, medborgarrättigheter och EU-medlemskap.
Sveriges borgerliga civilitet har alltid varit svag. Två sekel av inre och yttre fred bidrog till att samhällsstrukturens grundstabilitet togs för given. Vid 1990-talets ingång handlade det borgerliga projektet mer om att riva ned än om att bygga upp. Man hade glömt att ett borgerligt liberalt samhälle inte växer upp av sig självt, utan måste tuktas fram som en engelsk trädgård. Oavsett om det planterats i askan av feodala strukturer eller socialdemokratiska dito.
Först med Reinfeldt fanns en ansats att agera samhällsbyggare från höger. Men det var ett alltigenom teknokratiskt bygge, inriktat på att justera flöden i samhällsapparaten - på sin höjd konservativt till metoden. Konservativa hörnstenar som polis och försvar prioriterades dock ned. I migrationspolitiken blev linjen snarast ultraliberal. Reinfeldt var i grunden en progressiv politiker, men med mer återhållsamma visioner än Carl Bildt.
Moderaterna är och förblir således ett liberalt parti. Ett parti som bejakar materiella framsteg, men motsätter sig en aktiv statlig politik i progressiv riktning. Det säger något om hur stark vänsterns hegemoni varit i Sverige att detta länge var ytterkantspositionen. Inte heller Kristdemokraterna har i praktiken kunnat gå längre.
Först med Sverigedemokraterna uppstod en politisk kraft som allvar utmanade framstegsoptimismen och den progressiva rationalismen i svensk politik. När valet 2010 stod mellan Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) fanns i egentlig mening ingen höger, vare sig av det mer bakåtsträvande eller rebelliska slaget.
Det rådde då politisk konsensus om att västvärldens mest radikala invandringspolitik, som inom en mansålder i grunden kommer förändra sammansättningen av vilka som bor i landet, inte var något som behövde eller borde diskuteras. Ytterst ett synsätt på samhället såsom endast bestående av utbytbara atomer, där kultur, historia och sedvänjor inte ansågs spela någon roll. Raka motsatsen till de insikter som präglade den gamla Högern.
Först under dessa ganska extrema förhållanden kunde en ny högerkraft etableras i svensk politik. Möjligen var det också en förutsättning att den kom från den extrema politiska periferin, för att kunna ta den kraftiga konflikten.
Det kan diskuteras i hur hög grad SD är ett konservativt parti. Men det är definitivt ett anti-progressivt högerparti. Och det är inte ett i första hand liberalt parti, såsom M. Ändå är det troligt, och hoppingivande, att den liberala grundstrukturen kommer fortsätta dominera svensk politik. Att en bred liberalkonservatism fortsatt kommer stå mot en mer statsindividualistisk uppfostrarideologi.
För i grunden har Sverige inte mycket annat att falla tillbaka på. Även den mest högerlutande svensk framstår i ett internationellt perspektiv som liberal, eller bara globalt "normal". Det som avviker har varit svenskens stora acceptans för ovanifrån initierade sociala experiment.
Det så kallade konservativa blocket skulle nog inte ens våga sig på att återinföra något så harmlöst som nöjesförbudet på långfredagen – ja, det är tveksamt om de överhuvudtaget skulle komma på tanken. Svensk konservatism är pragmatisk, lagom och jordnära. Den stöveltrampande, batongviftande Reaktionen med stort R, är och förblir mest en fantasi om en höger som aldrig riktigt funnits – om än en ständigt frammanad fantasi av dess motståndare.
