Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Maria Haldesten: Vinnare med begränsad makt

Är den burmesiska ”våren” lika oåterkallelig som den arabiska? undrar GP:s Maria Haldesten i sin krönika.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Äntligen tycks Aung San Suu Kyi, Burmas svar på Nelson Mandela, åtminstone ha fått sin rättmätiga plats i parlamentet.

En folkets seger, säger lyckliga anhängare. Och visst är det stort att Nationella demokratiförbundet,NLD, som vann landets första fria val för 22 år sedan bara för att förtrampas av militärregimen, nu på allvar blir representerat i en folkvald församling.

Ännu större är att det fortfarande leds av ikonen Aung San Suu Kyi, eller the Lady som hon kom att kallas under åren då blotta nämnandet av hennes namn kunde leda till fängelse.

Men även om den två decennier långa husarresten snarare tycks ha stärkt än försvagat hennes sinne, har behandlingen av frihetshjältinnan inte gått kroppen spårlöst förbi. Ett par gånger har hon fått avbryta sitt valkampanjande av hälsoskäl. Och det väcker viss oro. För vad händer om hennes hälsoproblem ökar?

Frestas generalerna och deras hantlangare då att ta tillbaka allt? Börjar fängelserna då åter att fyllas på med samvetsfångar, kanske några av dem som nyss återfick sin frihet? Eller är den burmesiska ”våren” lika oåterkallelig som den arabiska?

Fyllnadsvalet, som ännu inte är färdigräknat, handlar om 45 platser eller cirka 10 procent av makten i ett parlament som domineras av militärregimens representanter. Men även med begränsad politisk makt kan Aung San Suu Kyi sätta bollar i rullning som blir svåra att stoppa. Det har regimen förstås insett. Precis som de förstått att de lossade munkavlarna på en rad kulturutövare påverkar maktbalansen.

Så varför har den totalitära regimen bytt strategi? Det handlar naturligtvis inte bara om att nya, mer reformvänligt sinnade ledare tagit över rodret, som president Thein Sein. Det handlar också om att Burma hoppas på att få något i utbyte för sina ”gester”.

Burma har varit föremål för sanktioner från såväl EU som USA. Och även om de effekter detta har fått för landets ekonomiska utveckling i viss mån kompenserats genom tätare förbindelser med en politisk mer likasinnad stormakt, Kina, så är de burmesiska ledarna inte nöjda.

Fyllnadsvalet bör helt enkelt ses som ett led i en kohandel på internationell nivå. Och röster höjs följaktligen redan inom EU för att lätta på sanktionerna. Är det redan dags, eller för tidigt med tanke på de grymheter som exempelvis minoriteterna i gränszonerna fortfarande utsätts för?

Den som är bäst skickad att göra en rimlig avvägning och ge omvärlden en klok vink är förmodligen Aung San Suu Kyi själv.