Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Maria Haldesten: Skolansvariga bör få betala

Pengar kan inte läka offrens sår. Men skadestånden sätter press på dem som slarvar med arbetet mot mobbning, skriver Maria Haldesten.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En hink välts. Tjock kletigt grisblod rinner över den förnedrade flickan. Mobbningsscenen i filmen Carrie etsar sig lätt fast på näthinnan. I sin utstuderade grymhet är den nästan lika oförglömlig som verkligheten för alla de barn som haft oturen att bli hackkycklingar.

Psykologin kring barndomsupplevelser är också vedertagen. Det må ringa ut, men skolan tar ändå aldrig riktigt slut. Offren glömmer aldrig. De finner bara olika vägar att hantera sina upplevelser.

I bästa fall kan de mobbade vända det onda till ett positivt revanschbehov. Om det har, talande nog, ett antal kändisar vittnat.

Men av förklarliga skäl lyckas inte alla så väl. En del barn blir så illa skadade av de jämnårigas kränkningar och vuxenvärldens svek att de tar livet av sig.

Ytterligare några blir så förstörda av hat att de tar brutal hämnd. Det är ett tema även i John Ajvide Lindqvist roman "Lilla stjärna", som kom tidigare i år. Cecilia Verdinelli, skribent på GP:s kultursida, skrev då:

"Den mobbade flickans kraft är ett effektivt skräcktema eftersom vi någonstans känner att vi förtjänar det, att vi bara väntat på det. Därför fruktar vi det, därför funkar skräcken."

Ändå fattar inte alla vuxna att de kan bära en del av skulden. För bara ett par år sedan ifrågasatte Mats Bååth, som utbildningschef inom Malmö kommun, barn och elevombudets rätt att begära skadestånd av skolansvariga.

– En odåga kan bära sig åt hur som helst och skolan får betala, klagade han i GP.

Ja, skolan får betala, för det är trots allt de vuxna som bär huvudansvaret – inte de minderåriga medskyldiga. Därför är det pinsamt att se hur vissa kommuner agerar när de ställs inför skadestånd.

Som Färgelanda, som först i media ångerfullt vidgav sitt misslyckande i ett omskrivet mobbningsfall, för att sedan förneka allt när skadeståndskraven dök upp. (Det slutade dock i förlikning - offret fick ett skadestånd och ett nog så viktigt erkännande).

Inom kort ska Göteborgs kommun, som GP skrev om igår, upp i tingsrätten i tre skadeståndsmål. Bakom stämningarna står barn- och elevombudet, med föräldrarnas goda minne.

– Prövningen i rätten är viktig. Inte bara för vår skull. Skolan ska inte komma undan så lätt, sade pappan till ett av offren.

Han har rätt. Trots lagar och regler har alltför många skolchefer på alltför många skolor kunnat låta bli att göra sitt jobb. Skandalen i Bjästa, som blev känd i våras, är bara ett exempel i raden. Exempel på skolchefer som inte är mogna sin uppgift och andra vuxna som inte tar ansvar.

För det är inte bara att upprätta en likabehandlingplan och ta några snack med bråkmakare, för att sedan nöja sig med det. Mobbning kan vara ett svårhanterat problem som därför måste tas på allvar och angripas på rätt sätt.

Barnens rätt i samhället varnar för att många av de antimobbningsmetoder som används i skolor idag saknar utvärdering. Ingen vet således om de funkar. Därför kräver Bris att skolorna ska arbeta förebyggande med evidensbaserade metoder.

Att kunskap skall styra även hur kränkningar hanteras är ett rimligt krav på skolorna. Om hoten om mer eller mindre dryga skadestånd kan pressa fram sådana förändringar är det bra.

Pengar kan inte läka några sår. Men skadestånden och rättsprocesserna fortsätter fylla en viktig funktion.