Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Maria Haldesten: Glömd fläck på kläderna

Brottsorten skall inte kunna avgöra hur en anmälan om våldtäkt hanteras. Vissa polisdistrikt tycks behöva vässa sin handläggning, skriver Maria Haldesten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det som går an i Karlskrona går inte an i Kristianstad? Påverkar olika attityder till sexuella övergrepp att poliser i vissa distrikt inte jobbar så grundligt som de borde för att utreda brott? Eller beror underlåtenhet – som kan tydas som brist på engagemang – på att vissa poliser känner uppgivenhet inför en till synes omöjligt uppgift? Våldtäktsbrott är ofta synnerligen svåra att bevisa.

När DN redovisar skillnader över landet i hur många våldtäktsanmälningsanmälningar som leder till åtal påpekar en före detta polischef, Magnus Lindgren, att förlegade attityder och ovilja att förändra arbetsmetoderna starkt bidrar till att handläggningen av sexualbrott brister.

Statistiska skillnader kan naturligtvis påverkas av antalet mål. Men likartade lokala skillnader i handläggning har tidigare även konstaterats inom vården. Därför finns skäl att anta att det rör sig om faktiska olikheter i hanteringen.

De gemensamma inspektioner som Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten genomfört under 2000-talet kring brottsutredningar i våldtäktsmål visar också på kvalitetsskillnader i olika undersökningar – om än inte över landet.

Kritik riktas mot val av arbetsmetoder. Bland annat påpekas att videoupptagning av förhör av målsägande inte rutinmässigt görs, trots att undersökningar tydligt visat att detta är av stort värde. Dessutom riktas kritik mot att en del av de förhör som hålls med den misstänkte våldtäktsmannen inte är så ifrågasättande som de borde varit. Vidare missar polisen i flera fall att se till att offret undersöks av läkare.

Att offret inte får kontakt med vården riskerar att påverka mer än möjligheterna att säkra eventuella brottsspår. Våldtäktsoffer befinner sig vanligen i en akut känslomässig kris. Därför behöver de tas väl om hand, både av rättsväsendet och vården.

Erfarenheten visar att sexuella övergrepp ofta har en djup påverkan på fysisk och psykisk hälsa, men att relaterade sjukdomar kan dyka upp många år senare.

Dessa långsiktiga negativa effekter påverkar inte bara individen utan också samhället, vilket Stefan de Vylder, docent i nationalekonomi, understryker i antologin "Sju perspektiv på våldtäkt" utgiven av Nationellt centrum för Kvinnofrid. Stefan de Vylder försöker uppskatta de individuella och samhällsekonomiska kostnaderna för våldtäkt.

Uppgiften är inte lätt. Utöver direkta kostnader för brottsutredning och sjukvård försöker han också sätta ett pris på försämrad livskvalitet. De summor han kommer fram till varierar stort, från typfallet Eva som beräknas ha kostat tolv miljoner, till typfallet Lisa som "bara" gick en miljon – beroende på allt från övergreppets omfattning till individuella faktorer.

Trots skillnaderna påpekar Stefan de Vylder att hans beräkningar visat att våldtäkt är förenade med höga kostnader.

Hans slutsatser borde kunna bidra till att rättsväsendet fäster större vikt vid denna typ av brott. Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheten har visserligen gått ut med uppmaningen att "vända på alla stenar", men den tycks hörsammas särskilt dåligt i vissa distrikt. Det är oacceptabelt. De som anmäler sexuella övergrepp skall behandlas med lika stor respekt oavsett var i landet brottet begåtts.