Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Maria Haldesten: Den svenska slavön

Nu är den forna svenskön en tummelplats för de rika och berömda.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nedanför resterna av fort Oscar ligger lyxkryssarna på rad. Den västindiska paradisön, en gång en svensk koloni, har gjort sig känd som tummelplats för de rika och berömda. Ön tillhör Frankrike med det svenska arvet, eller åtminstone de pittoreska delarna av det, vårdas ömt.

Längs Östra Strandgatan avlöser de fashionabla butikerna varandra. Men det är inte mode jag tänker på när jag ser skylten i hörnet på en gammal träbyggnad nära hamnen. Kanske var det här någon av alla slavbodar låg, tänker jag.

Medan familjen släcker trösten på hamnkrogen Le Gustav, tänker jag på hur törstiga och utsvultna slavarna måste ha varit där de trängdes i bodarna och på skeppen, inför väntande auktioner och vilka vedermödor de som överlevde fått utstå på vägen till ön. Några berättelser om slavarnas öden finner vi inte på någon av de minnestavlor, kompletterade med svensk text, som vi ser under vår kringvandring i Gustavia. Det är inget stort samhälle, men runt 1800 räknades Gustavia som Sveriges femte största stad. Det var på den tiden slavhandeln blomstrade och vinster från handeln förstärkte den svenska statskassan.

INFÖR BESÖKET HAR jag på olika sätt försökt kontakta den svenske honorärkonsuln för att få höra lite mer om denna mörka del av svensk historia. Det går inget vidare. När jag till slut får kontakt via mobilen beklagar konsuln att han inte hinner prata just då. Men, tillägger han, jag kan inte så mycket om det där. Kanske kan du tala med min dotter i stället?

Jag ombeds skicka sms för vidare kontakt, men konsuln återkommer inte. Kanske är familjen väldigt upptagen inför julfirandet. Men när jag vandrar runt i staden har jag svårt att skaka av mig känslan av att slaveriet är något man helst sopar under mattan.

Ändå var det på slavarbete Gustavia byggdes och på slavhandeln som de ekonomiska vinsterna gjordes. För även om ön är oerhört vacker och stränderna ljuvliga var det inte därför som Sverige traktade efter ön. Det var för att tjäna pengar. Skälet till att den kolonisugne Gustaf III fick just denna ö 1784, i utbyte mot bland annat handelsrättigheter i Göteborg, var delvis att den var svår att odla på med dålig tillgång på färskvatten och därför ingen juvel i den franska kronan.

Men hamnen var utmärkt och den 7 september 1795 förklarade Gustaf III Gustavia för ”Porto Franco”, frihamn. Västindiska kompaniet bildades och fick kungliga privilegier att ta hand om hamn och handel. Snart blomstrade inte minst slavhandeln och de lokala styresmännen bedömde att svensk lag inte räckte för att hantera ett slavsamhälle.

SOM MEST FANNS 2 000 fasta slavar på ön, enligt SVT Vetenskap. Dessutom bodde och verkade där ett betydande antal fria mörkhyande. Hur många slavar som passerat ön för att sedan skeppas vidare är oklart. I slutet av 1780 lät öns guvernör införa en förkortad version av den franska lag som kallas code noir – den svarta lagen. Den beskriver bland annat vilken kroppsbestraffning, framförallt grymma spöstraff, som slavar kunde utsättas för.

”Kraven på bevis mot slavar var låga och ibland behövdes det inga överhuvudtaget. Slavar kunde ändå dömas för brott för att statuera exempel”, skriver Fredrik Thomasson i en artikel i Historielärarnas förenings årsskrift. Han är verksam vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och forskar just kring rättssystemet på St Barthélemy.

PISKNING KRÄVDE DOCK inte domslut. Slavägare hade rätt att kroppsligt bestraffa sina slavar. Hur vanligt detta var kan man bara ana sig till. Men vissa domstolsprotokoll som Thomassons gått igenom ger en vink om att grymheter varit vanliga.

Opinionen mot slavhandel växte sig dock starkare i början av 1800-talet. 1814 drog även Sverige ned på slavhandeln, men det skulle dröja ända till den 9 oktober 1847 innan slaveriet på ön avskaffades helt. Hur detta beslut ens kunde ifrågasättas på sina håll ter sig fullkomligt obegripligt. Men en förklaring ges i ett uttalande från prästen Carl Adolf Carlsson, som hade varit verksam på ön.

”Negern sådan jag i Västindien haft tillfälle att observera honom, är knappt till häften människa, resten är apa och tiger!” argumenterade han.

JAG RYSER VID tanken när jag spanar över hamninloppet från den svenska klockstapel som fortfarande står kvar på ön, intill den plats där den svenska kyrkan Sophia Magdalena en gång låg.

Berättelserna om St Barth och vad som hände här är ingen betydelselös del av vårt förflutna, utan en historia dagens skolbarn bör få ta del av.