Och medan skammen seglat upp som offentlig självspäkarkänsla har det blivit ohyggligt omodernt med skuld. Att peka ut personligt ansvar och "skuldbelägga" är i dag i det närmaste att betrakta som en förbrytelse. Ingen ska behöva känna obehaget av att vara skyldig och därmed ansvarig för sina handlingar - inte ens om hen faktiskt borde.
Det råder inte konsensus kring hur skuld och skam definieras, men i facklitteraturen är det vanligaste att man skiljer på vad känslan riktar sig emot: skuld känner man för det man gör, skam känner man för den man är. Skulden är avgränsad och konkret, medan skammen är av ett mer diffust slag och inbegriper hela det egna jaget. Inom psykologin anses skam generellt vara en mer destruktiv känsla än skuld. Skuldens fokus på handling gör den begriplig och möjlig att åtgärda: den som erkänner skuld kan också göra bot, och på så vis få förlåtelse. Skammens mer övergripande karaktär är svårare att komma åt - hur gör man bot för den man är?
Det verkar vid första anblicken onekligen en smula märkligt att skammen skulle omhuldas och skulden förkastas. Varför bejaka den känsla som det är svårast att göra något åt, men förkasta den som faktiskt inbegriper möjlighet till handling? Kanske för att det är enklare att bikta sig för den man är, än att göra bot för det man gör. I den självupptagna identitetspolitikens tidevarv, där vad vi upplever oss vara har blivit viktigare än vad vi gör, blir att offentligt beklaga sig över skammen, över den man är ett fullständigt riskfritt sätt att vara duktig. Böj ditt huvud och skäms lite - det är om än kanske inte alldeles behagligt, och definitivt inte särskilt produktivt, så åtminstone nyckeln till att få vara del av en rätt behaglig gemenskap.
För att känna skuld måste man ha en känsla av att vara ansvarig för sina handlingar - skuld uppstår när vi aktivt reflekterar över våra handlingar i förhållande till en moralisk standard. Detta gör skuld till en känsla som kräver något av människan som upplever den. Skammen ställer å sin sida inga särskilda krav annat än just att känna. Den som inte vill riskera att faktiskt behöva göra något gör således helt rätt i att välja skam men inte skuld.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att leva hela livet utan att göra avkall på sin moraliska standard - ingen lever sannolikt helt och hållet som den lär. Vi gör avvägningar mellan olika intressen och behov, vi tummar och skarvar. Ibland häller vi kaustiksoda i avloppet istället för att skruva bort vattenlåset och rensa, ibland går vi förbi Faktum-försäljaren och skakar bevekande på huvudet trots att vi visst har pengar på fickan.
Men ett samhälle betjänas ändå bättre av fler människor som tar ansvar för sådant de faktiskt kan förändra - om än inte alltid konsekvent - än en hop narcissister som gråter lite klädsamt över sin privilegieskam i hopp om ryggdunk och grupptillhörighet.
