Liberalerna vill byta namn på det som brukar kallas ”samvetsfrihet” till ”vårdvägran” och skriva in ett förbud mot detta i hälso- och sjukvårdslagen.
Den debatten är alltså igång igen: är det en mänsklig rättighet att få jobba som barnmorska, eller är det en mänsklig rättighet att få vård av någon som inte vägrar att utföra aborter?
L:s förslag kritiseras av Michael Anefur från Kristdemokraterna som menar att samvetsfriheten regleras av konventioner, närmare bestämt Europakonventionen och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. För att få igenom L:s förslag måste konventionerna ändras, alternativt måste Sverige lämna fördragen. Men Liberalernas sjukvårdspolitiska talesperson Lina Nordqvist håller inte med, utan hävdar att samvetsfrihet inte kan gälla på jobbet om man själv har valt att gå en sjukvårdsutbildning (SVT 6/10).
Samvetsfrihet hade kunnat vara enklare. Lös det på plats. Den barnmorska som inte vill utföra aborter kan väl få slippa, om det finns andra som kan sköta uppgifterna. Men i stället för att se praktiskt på saken ska stora släggan, mänskliga rättigheter och FN dras in.
Man kan så klart se det som att aborträtten – eller religionsfriheten – är hotad av motståndaren. Men en mer rimlig inställning är att det är en planeringsfråga för arbetsgivaren.
Det finns ett begrepp för detta fenomen - juridifiering. Det innebär att problem som tidigare behandlades som politiska frågor, där olika intressen vägs mot varandra, i stället blir lagar som jurister ska tolka. Särskilt problematiskt blir det när dessa lagar handlar om ganska allmänna principer som slås fast i deklarationer från internationella organ.
Ett annat område som kommer att gå detta öde till mötes är barns väl och ve. Den första januari i år blir FN:s barnkonvention svensk lag. Flera remissinstanser, som Lagrådet och Migrationsverket, kritiserade förslaget. Regeringen gick ändå vidare.
Enligt en uppgiftslämnare till Dagens Nyheter saknas kompetens på den aktuella myndigheten Barnombudsmannen, och det råder tydligen kaos där nu (DN 8/10).
Gissningsvis ville politikerna visa sig handlingskraftiga. Men konsekvensen blir att det kommer att bli betydligt svårare att diskutera de flesta frågor som rör barn och ungdomar. I barnkonventionen står till exempel att barnens ”kulturella rättigheter” ska säkerställas. Betyder det att man då inte ”kan” vara emot exempelvis religiösa friskolor, eftersom det skulle vara en kränkning av denna rätt? Eller betyder skrivelsen om barns tankefrihet att föräldrar inte får föra vidare religiösa och kulturella seder till barnen?
Kommer brådmogna elevorganisationer använda sig av punkten om barns inflytande mot rektorer och lärare? ”Det står ju i FN:s barnkonvention att vi ska få bestämma över lektionerna…”.
Givetvis är det bra att Europakonventionen och FN:s människorättsdeklaration finns. Men dessa bör användas som en allmän vägledning för att försvara mänsklig värdighet mot folkmord, diskriminering, förföljelse, barnarbete och andra grova övergrepp.
I stället för att se praktiskt och konsekvensorienterat på frågor som rör abortvägrande barnmorskor, religiösa friskolor och liknande kommer vi att slå mänskliga rättigheter i huvudet på varandra: ”FN säger det, och det är svensk lag nu!”, och där dog diskussionen. Praktiska argument förlorar värde i en politisk debatt där allt handlar om att uttolka den högre lagen. Politiker och andra som driver opinion förvandlas till jurister.
Den demokratiska debatten handlar då inte om vilka lagar riksdagen bör stifta, utan om hur myndigheterna bör tolka bestämmelserna från EU eller FN.
Det är en rättighet att gå i skolan, men frågan om föräldrar ska kunna välja en skola med religiös profil handlar mer om hur vi vill utforma valfrihetssystemet.
Det är en mänsklig rättighet att slippa utföra handlingar som man själv anser vara släckande av liv, liksom det är en mänsklig rättighet att få bestämma över sin egen kropp. Hur arbetsschemat på ett sjukhus är upplagt på bästa möjliga vis behöver inte ha med dessa frågor att göra.
Själva uttrycket mänskliga rättigheter urvattnas. Det blir inflation i användningen av begreppet. Och det tjänar ingen på, varken barn, sjuksköterskor, patienter eller någon annan.
