Bangatan i Göteborg. En gata precis på gränsen mellan Masthugget och Majorna som beskrivits av tidigare stadsarkitekt Gunnar Jansson på följande sätt: ”Blandningen av högt och lågt, ombyggt och ofördärvat, sten och trä kan ge ett splittrat intryck med det är det som gör Bangatan till Bangatan. Det är en blandning som inte går att planera in i en stad och som kanske inte omfattas av några kända planeringsideal men när den väl finns där har ett berättigande. Något som gör en stad lite rikare, en identitet som är specifik för just den här gatan; och som gör det lättare att förstå stadens historia. Spåren är tydliga!”
Förra helgen dök gatan upp i ett reportage om glömda hus. För flera av de fantastiska trähusen på Bangatan har lämnats åt sitt öde. På GP:s fråga om mannen som äger fastigheterna har något ansvar svarar han: På vilket sätt då? Vad kan jag göra? Jag har tvättat bort klotter och försökt hålla fint, men det är slut med det nu. Jag har slutat bry mig.
Ja, vad kan han göra? En hel del faktiskt. Om han hade velat.
Det handlar om en alldeles unik miljö i en stad som under decennier inte varit särskilt rädd om unika miljöer. Detta är dock något som den tidigare nämnda fastighetsägare inte ser eller förstår. Han är en av många som satt i system att underlåta att underhålla hus av stort kulturhistoriskt värde och som när dessa är bortom räddning hoppas på att kunna exploatera marken.
Att så är fallet förstår man när tidigare nämnda intervju fortsätter: ”Det kan bli jättefint där, det är ett av stadens bästa lägen. Men det måste göras om från grunden, hela området måste förnyas i så fall. Det tycker jag att man bör ha en plan för tillsammans med staden.”
Saken är att det redan är jättefint, trots försummelsen. Fastighetsägarens åsikt om att staden bör vara inblandad, ha en plan, kan man dock inte annat än hålla med om. Göteborg måste bli bättre på att fånga upp och samarbeta med fastighetsägare i områden med högt bevarandevärde. I en del fall skulle det till och med vara önskvärt att staden gick in och erbjöd sig att köpa för att garantera att en upprustning sker. Dyrt kanske, men det handlar om att rädda stadsmiljöer som annars riskerar att försvinna för alltid. Om att öka attraktionsvärdet och göra Göteborg till en plats där historien tillåts existera sida vid sida med framtiden. Har vi råd att lägga miljoner på trottoarer, kontorsupprustning, evenemangssatsningar så borde det gå att rädda ett och annat historiskt hus.
För även om enskilda fastighetsägare kan bestämma sig för att sluta bry sig får staden aldrig göra detsamma.
