Tio år har gått sedan EU-toppmötet i Göteborg 2001. Och jag är fortfarande arg. För mig, och väldigt många andra göteborgare, var det som att se någon vi älskar att bli slagen sönder och samman och till råga på allt i demokratins namn. De minnen som dröjer sig kvar handlar inte om politik. Inte om amerikanska presidentbesök, EU-utvidgning eller förhandlingar om nya fördrag utan om hat och våld. Inte i den stora världen utan i den lilla.
DN:s Malin Ullgren beskrev det bra i artikeln ”När Göteborg förlorade sin oskuld” (12/6): ”Jag märker hur många människor snarare betonar angreppet på staden. Jag tror inte att det är av okänslighet, eller av politiska skäl, utan för att stadens oskuld är så uppenbar. Och när mammas gata är hotad är man själv hotad.”
2001 bodde jag på Chalmersgatan mitt emot polisstationen. Mitt i stormens öga. Jag brukade ligga med en bok och sola i Vasaparken. På Hvitfeldtska hade jag tillbringat hela gymnasietiden. Platsen där Vasastan möter Lorensberg var min värld. Och plötsligt kom en svartklädd maskerad lynchmobb och tog den ifrån mig.
Fortfarande fylls jag av rädsla och vrede när jag ser bilderna på aggressiva ungdomar med påkar och gatstenar i händerna. Jag minns hur det var att smyga runt i en tom och trasig stad där alla butiker och restauranger har förspikade dörrar och fönster. Och containrarna. Som i en krigszon.
Det finns de som skyller det som hände på polisen. Som än i dag hävdar att om man bara inte hade omringat Hvitfeldtska hade det aldrig blivit några kravaller, ingen brinnande paradgata eller avlossade skott. De har fel. Det är sant att polisen var oorganiserad, tog till övervåld och var dåligt förberedd. Men kravallerna var planerade och oundvikliga. Den svarta mobben hade redan dragit fram i Seattle, Nice och Prag. Nu var det Göteborgs tur. Och stora delar av den till vardags demokratiska vänstern hade inga problem att dela demonstrationsled med adrenalinknarkarna som bara var ute efter att förstöra.
Andra spelar ut klasskortet och påstår att det handlade om arbetare som slog tillbaka mot världskapitalismen. Men det var varken globalisering eller kapitalism som fick storstryk under EU-toppmötet, utan helt vanliga göteborgares tro på trygghet, kommunikation och demokrati.
Ett gott har kommit ur de där otäcka dagarna i juni 2001. Polisen har lärt sig av sina misstag och förändrat sitt sätt att arbeta. Mindre gott är att det uppenbarligen fortfarande finns de som tror att våld och skadegörelse har något med demokrati att göra. Det har det inte. Dessa människor gör bäst i att hålla sig borta. Vi är många som aldrig kommer att acceptera att de tar vår stad ifrån oss igen.
