De obekväma. Så heter en UR-serie i sju delar (premiär i SVT 9/4) där man får följa ett antal mer eller mindre politiskt aktiva personer. Efter att ha sett de första tre delarna som handlar om rapparen Sebbe Stakset (som ligger bakom låtar om hur man utövar våld mot politiker), den borgerliga debattören Alice Teodorescu och bloggaren Clara Lidström alias Underbara Clara, vet jag inte riktigt vad jag skall tänka. Det enda som i mina ögon är obekvämt med Stakset och Lidström är hyckleriet, våldsromantiken och hur svårt de har för att visa respekt för människor med andra erfarenheter och verklighetssyn än de själva.
Stakset ger ”samhället” skulden för allt. I programmet säger han saker som att de som inte vill diskutera klass (underförstått på det sätt han gör det) kan dra åt helvete. Ena minuten får man följa en studiosession där det rappas om ”Fuck aina” (ungefär fan ta polisen) och musikvideoinspelningar där människor är utklädda till poliser som hotfullt bankar på sköldar med batonger. Nästa stund undrar Stakset vad ungar som kastar molotovcocktails på polisen och bränner bilar har fått sitt hat ifrån.
Clara Lidström å sin sina kallar på bloggen människor som är för valfrihet och entreprenörskap inom omvårdnadssektorn för äckliga och menar att man kan ”räkna ut med stjärtskåran” att den som eftersträvar vinst inte samtidigt gör sitt bästa för att maximera utbildningens kvalitet eller omvårdandet av sjuka och äldre. Hon gör en stor sak av att leva som hon lär (Lidström hatar arbetslinjen och vill att man skall lagstifta om sex timmars arbetsdag för att tvinga alla människor att gå ned i tid) samtidigt som hon mellan bloggeri, kakbak och husrenoveringar kuskar land och rike runt, anordnar event, föreläser, kränger böcker, och syns i diverse TV-produktioner.
Jag skulle kalla den inställning som förenar Sebbe Stakset och Clara Lidström för obehaglig snarare en obekväm. Även om de på många sätt är olika pratar båda om människor som offer som bör tas om hand, tillrättavisas eller genom politiken tvingas inrätta sig i det som Stakset och Lidström anser vara det bästa för kollektivet. De som inte tillhör ”de svaga” utmålas ofta som onda på ena eller andra sättet, och över dessa är det tydligen oproblematiskt att låta invektiven, ”det fina vänsterhatet”, hagla.
Alice Teodorescu då? En nagel i ögat på många människor. Men hon hycklar inte. Hon lever som hon lär och hon kallar inte sina meningsmotståndare för äckliga och ber dem dra åt helvete. Jag, som inte alltid dragit jämt med Teodorescu, skulle säga att hon är sinnebilden för någon som är just obekväm. På ett positivt sätt.