Att upptäcka att ens barn utsatts för sexuella övergrepp är något av det värsta en förälder kan vara med om. Om gärningsmannen är en pedagog, lärare eller tränare, någon man litat på och i förtroende överlämnat det finaste man har till, blir upptäckten en chock. Men när sanningen väl är i ljuset sluter samhället upp och erbjuder stöd. Familjen har också möjlighet att lägga ett stort avstånd mellan sitt älskade barn och den som utsatt henne eller honom för brott.
Betydligt värre är det när gärningsmannen är en familjemedlem. När barn plötsligt berättar om att pappa eller mamma tvingat dem att göra saker som inget barn borde göra. Då finns det inga möjligheter för den andra parten att skydda de små alls så länge inte myndigheterna är övertygade om att ett övergrepp faktiskt ägt rum. Det är de sällan så länge det inte finns bildbevis.
En person som lever mitt i mardrömmen är en kvinna vi kan kalla Maria. 2011 bodde Marias femåriga döttrar med henne och sin storasyster i Göteborg. De hade ofta umgänge med sin pappa vilken Maria separerat från tidigare. Samarbetet mellan föräldrarna fungerade relativt väl. Plötsligt märkte Maria och andra runt familjen att de tidigare så glada och frimodiga barnen förändrades. De började sky kroppskontakt, klagade över ont i magen och huvudet. De drömde mardrömmar och kissade ned sig. Dessutom sade barnen att de inte vill åka till sin pappa. En kväll berättade Marias döttrar att deras far gjorde sexuella saker med dem. Därmed startade en karusell av händelser som ledde till att Maria dömdes för egenmäktighet med barn och förlorade vårdnaden. I dag bor flickorna på en helt annan plats i Sverige med sin pappa. De är helt avskurna från den värld de vuxit upp i. Sin mamma (som varit deras primära anknytningsperson under hela livet) och sin syster har de träffat endast under några få timmar de två senaste åren.
Genomgående när man läser handlingarna i Marias ärende är myndigheternas totala brist på barnperspektiv. Socialtjänsten är inte intresserad av att lyssna på barnen. Inte heller tingsrätten. Man bortser från utlåtanden och vittnesmål ifrån Barnhuset (en enhet som arbetar med barn som misstänks ha blivit utsatt för sexuella övergrepp, misshandel eller könsstympning), BUP och andra som pratat med flickorna. När polisen lade ned anmälningarna mot fadern på grund av att flickornas berättelser är för ”inkonsekventa” valde Socialtjänsten att backa helt. Trots att myndigheten enligt lag är skyldig att fullfölja sin utredning. I stället slår man ned hårt på mamman som gör allt hon kan för att skydda sina barn och se till att de får hjälp.
Marias berättelse är långt ifrån unik, berättar Lisa Björklund från Atsub, Föreningen anhöriga till sexuellt utnyttjade barn. Björklund förklarar att det finns en stor okunskap och inte minst en osäkerhet hos myndigheterna när det kommer till att hantera sexuella övergrepp mot minderåriga.
I den självbiografiska boken När blodsbanden brister skriver Agneta Bravelius (under pseudonymen Hanna Svensson) om en kamp snarlik den Maria i dag utkämpar. I stället för stöd från Socialtjänsten fick Bravelius gång på gång kritik för att hon försökte skydda sitt barn. I dag driver Bravelius organisationen BRY, Barns rättsskydd, som kämpar för att öka barns rättigheter inom myndighetssverige.
Det går i sådana här fall alltid att invända att det finns två sidor av varje historia. Så är det. Det förekommer att fäder oskyldigt anklagas för att begå sexuella övergrepp. Men just därför är det så viktigt att barnen och inte en eventuell föräldrakonflikt sätts i första rummet. Att det är barnens röster som hörs. Och att dessa känsliga ärenden hanteras absolut korrekt. Så är det allt för sällan i dag. Ett steg i rätt riktning vore att instifta särskilda barndomstolar med åklagare och domare som fokuserar på barnens behov. Dessutom bör de handläggare som arbetar med barn som är misstänkta offer för sexualbrott ha särskild utbildning och vara experter på att upptäcka övergrepp
I Marias fall fanns enligt myndigheterna inga bevis. Exakt vad som hänt flickorna är därför svårt att veta. Faktum är dock, att på grund av myndighetsslarv har barnen inte utretts ordentligt, inte blivit lyssnade på och de har förlorat sin mor, sin syster och hela sin värld. Det är illa nog.
