Rasmus och Fanny. Så har två barn som en höstdag 2009 bryskt rycktes bort från sin familj kallats i medierna. Barnens historia har berättats gång på gång. Hur de, som vanvårdade spädbarn, omhändertogs enligt lagen om särskild vård av unga, LVU, och placerades i familjehem. Hur de under flera år växte upp hos en mamma, en pappa och en storebror som älskade dem som sina egna. Hur den biologiska mamman överklagade ända upp i regeringsrätten men förlorade på grund av bristande föräldraförmåga. Och hur Marks kommun när biologiska mamman bosatte sig där plötsligt beslutade sig för att Rasmus och Fanny trots allt skulle arbetas hem.
När familjehemsföräldrarna i takt med att umgängena trappades upp uppmärksammande Socialtjänsten på att barnen mådde allt sämre skedde det ofattbara. Utan förvarning flyttades Rasmus och Fanny ifrån den enda familj de kände. I ett slag förlorade de sin trygghet, sina anknytningsföräldrar och allt som barn enligt svensk lag sägs ha rätt till.
Sedan dess har mycket hänt. Socialstyrelsen har riktat allvarlig kritik mot Mark. Och för en kort tid sedan fälldes två ansvariga tjänstemän och en politiker för tjänstefel i Borås tingsrätt med anledning av det som skedde när barnen omplacerades. Domen är förhoppningsvis en väckarklocka för kommuner runt om i landet. Det behövs. Runt om i Sverige behandlas utsatta barn som ickemänniskor. Deras rättigheter åsidosätts och det samhälle som påstår sig utgå ifrån barnperspektivet sviker.
I samband med att Rasmus och Fanny omplacerades började deras fostermamma Eva att blogga. I dag har bloggen utvecklats till en enmansarmé vilken outtröttligt drar ut i strid för utsatta barn. Varje vecka skickar Eva ut mejl – upprop – med ett eller flera anonymiserade ärenden som berättar om vad som pågår ute i Sveriges kommuner. Uppropet går ut till ett stort antal personer, men är i huvudsak riktat till ansvariga politiker. Ofta rör ärendena barn vilka skickas runt som potatissäckar. Fram och tillbaka, hit och dit, utan att någon lyssnar. Det är skrämmande läsning.
Familjehem är som icke varande part i målen helt rättslösa och har ingen möjlighet att skydda "sina" små när barnens känslor, tankar och behov av trygghet och kontinuitet glöms bort eller nedprioriteras. Viktigast för Socialtjänsten i många fall är att relationerna mellan de vuxna inblandade (inklusive den enskilda handläggaren) flyter friktionsfritt. Gör det inte det kan det ses som skäl att flytta barn från fungerande familjer de under lång tid byggt upp en trygg anknytning till. Det borde ses som precis lika vanskligt att flytta barn som Rasmus och Fanny från deras psykologiska föräldrar (familjehemmet), som det är att flytta äldre barn från biologiska familjer där barnen bott under en stor del av uppväxten. Men så är det inte.
Trots att bristen på barnperspektiv varit känd länge har nästan inget förändrats. Just nu utreds LVU-lagstiftningen. Utredningen, med uppgift att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU, var tänkt att vara klar till hösten. Men då ytterligare direktiv tillkommit presenteras den inte i sin helhet förrän nästa sommar. I den bästa av världar läggs därefter lagförslag som stärker barns rättigheter på bekostnad av vuxnas. Barn som omhändertagits som mycket små bör ha rätt att stanna kvar i familjehem de är anknutna till oavsett hur den biologiska familjens förutsättningar förändras. Äldre barn bör i högre grad tillåtas påverka själva var de vill bo om bioföräldrarna brister. Det är inte i barns intresse att flyttas fram och tillbaka eller ha hotet om förflyttning hängande över huvudet år efter år. Ingen skall behöva växa upp i limbo.
I grunden handlar den här frågan dock inte bara om lagstiftning utan även om attityder. Det visar om inte annat fallet Rasmus och Fanny. Nu när alla från Socialstyrelsen till tingsrätten slagit fast att det var fel att flytta dem från Eva och hennes familj får de fortfarande inte komma hem. Trots att barnen önskar detta. I stället ställde kommunen så sent som i somras in umgänget. Mark har till och med försökt få till ett kontaktförbud mot Eva gentemot barnen. Så länge sådant förekommer är alla vackra ord om BBIC (Barns behov i centrum) och barnperspektiv just bara ord och inget annat.
