För jag vet inte vilken gång i ordningen säger en av mina vänner att: ”du är inte som vanliga svenskar, Malin”. Det han syftar på är den relation jag har till min familj. Att vi är så nära och framförallt närvarande i varandras vardag. Av någon anledning har min vän, vars familj har sina rötter utanför Sverige, fått för sig att det här att mina barn träffar sina far- och morföräldrar flera gånger i veckan och att vi över generationsgränserna ställer upp för varandra i vått och torrt, är något fullständigt exceptionellt i det här landet. Jag tror att han har fel. Min uppfattning är tvärtom att jag är ganska vanlig och att de flesta människor oavsett ursprung uppskattar att ha sina närmaste omkring sig.
Man kan i och för sig inte blunda för att den urbanisering Sverige genomgick under förra seklet ledde till att många lämnade sina föräldrar på landsbygden och flyttade in till städerna där det fanns bättre jobb och utbildningsmöjligheter. Men det är en utveckling som har vänt. Anna Hjälm, kulturgeograf vid Umeå universitet, berättar i en intervju i gårdagens GP, att 40-talisterna är den generation som kommit att bo längst bort från sina föräldrar. Deras barn i sin tur bor i många fall kvar närmare sina ursprungsfamiljer och det är inte heller ovanligt i dag att människor efter pensionering flyttar till barn och barnbarn om dessa finns på annan ort.
Att allt fler i dag sätter värde på att länka samma generationerna är en utveckling som är oerhört glädjande. Det faktum att vi under decennier byggt upp ett starkt allmänt skyddsnät med servicefunktioner som förskola och äldreomsorg betyder inte att familjen tappat i betydelse.
Det finns och kommer alltid finnas en gräns för vad vi kan kräva och förvänta oss av professionella yrkesmänniskor som får betalt för att vårda våra anhöriga. De som arbetar i offentligfinansierad verksamhet skall sköta sina uppdrag, men det lilla extra är ofta något som bara de närmaste kan bidra med.
Det fina med hur samhället är uppbyggt i dag (till skillnad från hur det var för 100 år sedan) är dock att inga människor – läs kvinnor – är tvungna att ge upp drömmen om en egen karriär för att ta hand om gamla släktingar, och att inga äldre mot sin vilja behöver uppleva att de är till belastning för sina barn. Istället kan vi finnas där för varandra för att vi vill och kan. För att vi vet att unga och gamla har mycket att ge varandra och att de nära band man knyter mellan generationer ofta varar livet ut.
Individualism i all ära, men när allt kommer omkring är ingen människa en ö.
