I den rådande samhällsdebatten är frågan om framväxande parallellsamhällen ständigt aktuell. I de flesta fall handlar diskussionen om fattiga EU-migranter och de tältläger som växer fram över hela landet. Om människorna som finns mitt ibland oss men ändå inte.
Det finns dock även andra parallellsamhällen väl så viktiga att ifrågasätta. Ett är det som sekulära kvinnor upplever i ett flertal invandrartäta förorter. I en debattartikel i Aftonbladet (29/5) skriver Zeliha Dagli, boende i Husby, om hur hon efter trettio år i Sverige på nytt funderar på att söka asyl här. Anledningen är att hon "inte längre fritt kan diskutera rätten till abort, rätten till min kropp, rätten till ömsesidig kärlek som inte kan påtvingas, rätten att vistas och använda offentliga platser och otaliga andra begränsningar av kända och okända personer i min närmaste omgivning".
Enligt Dagli finns det i dag på många håll "skuggor" som förföljer de kvinnor och flickor som vill leva sina liv efter eget huvud. Män som när de flyttat hit tagit med sig sin kvinnosyn från länder med en patriarkal struktur där familjens anseende hänger på att kvinnorna begränsas och görs till verktyg för andra. Genom att stirra ut, fördöma och skrämma tar dessa skuggor ifrån kvinnorna i närområdet den rätt de har att som alla andra i Sverige vara fria. Fria att dansa, umgås med vem de vill och klä sig hur de vill.
Att detta sker i vårt land 2015 är oroväckande. Inte minst eftersom många av dem som bor på de platser där skuggorna rör sig är människor som flytt hit just för att undkomma kvinnoförtryck och hedersvåld. Sådana som Zeliha Dagli. Hon avslutar sin text med orden "vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här. Är inte Husby en del av Sverige, gäller reglerna inte här? Jag orkar inte längre."
Det är så sorgligt att det skär i bröstet. För jo, Husby är en del av Sverige. Så även övriga förorter där kvinnor tvingas att tänka två gånger innan de sätter sig på den lokala restaurangen med sina manliga vänner eller går i kort kjol. Och det är stor skam att processen har kunnat fortgå utan att samhället ställt sig på kvinnornas sida. Överallt annars står jämställdheten högt på agendan, men av någon anledning verkar man lämna de utsatta kvinnorna i detta parallellsamhälle åt sitt öde. Kanske för att det är svårt att veta exakt vad man skall göra. Skuggor kan vara svåra att komma åt. Men det är inte omöjligt. Det minsta myndigheter, skola med flera kan göra är i alla fall att markera vad det är som gäller. Om så bara för att ge stöd och hopp åt Zeliha Dagli och hennes medsystrar.
