Låt oss tala klarspråk en gång för alla. Barn i Sverige har inga rättigheter när de råkar ut för det värsta som kan drabba en liten skyddslös individ, att de biologiska föräldrarna sviker. Det spelar i princip ingen roll hur illa en mamma eller pappa gör sitt barn, så länge man delar samma blod har barnet ingen möjlighet att undkomma. Trots att myndigheterna enligt i princip alla lagar, regler och bestämmelser är skyldiga att utgå ifrån barnperspektivet och ta hänsyn till barnets behov vid beslut som rör minderåriga, är det ständigt den vuxnes vilja som hamnar i centrum. Av någon anledning väljer såväl socialtjänstemän som politiker och rättsinstanser allt för ofta att bortse från såväl anknytningsforskning som barnpsykologi och hänger sig i stället åt excesser i blodsmystik. Ett barn som i spädbarnsåldern placerats i familjehem på grund av att det vanvårdats svårt av de biologiska föräldrarna, kan flera år senare plötsligt lyftas ur sitt sammanhang och "arbetas hem" till människor vars enda koppling till barnet är att de råkar dela DNA.
Alla som har eller någon gång har haft barn, eller som är insiktsfulla nog att förstå att barn inte är potatissäckar som man kan skicka runt hur som helst, borde förstå vilket trauma det innebär.
De senaste dagarna har ännu ett sådant här fall uppmärksammats. Det handlar om en 3-årig flicka i Skåne som omhändertogs vid 4 månaders ålder. Då var flickan så apatisk att man trodde att hon var död, en följd av att hon misshandlats från födseln. Biopappan hade systematiskt slagit och nypt barnet och dessutom avsiktligt brutit av hennes lårben. Mamman hade stått och tittat på. Båda föräldrarna dömdes till fängelse och flickan placerades i familjehem.
Där borde hon fått växa upp i lugn och ro för att, när hon blivit tillräckligt stor, själv få avgöra om hon vill träffa sina biologiska föräldrar. Men inte. Det här är Sverige, och här har många misshandlade små barn en skyldighet att träffa den som gjort dem illa. Trots att socialtjänsten gjort bedömningen att det i dagsläget är en risk för barnets hälsa att träffa de biologiska föräldrarna, trots politikerna i socialnämnden sagt nej till umgänge, och trots att Lunds tingsrätt skriver i sitt beslut att det är svårt att se hur "någon kan bryta sitt föräldraansvar mer än de har gjort", har både förvaltningsrätten och kammarrätten givit den biologiska mamman umgängesrätt. Enligt dessa instanser är syftet att barnet i slutänden skall återförenas med personen som hon visserligen delar blod med, men som hon inte är anknuten till och som därtill har misshandlat henne.
Nu har biomamman rövat bort sin dotter under ett umgänge och söks över hela landet. Det går knappt att föreställa sig hur den lilla måste sakna sin invanda miljö och de föräldrar hon känner och älskar.
Det som i dagsläget möjliggör den här typen av haverier är att lagen är skriven med utgångspunkt i från äldre barn, sådana som redan har en nära relation till de biologiska föräldrarna, där det därför finns goda skäl att i de flesta fall ha som mål att barnet skall återförenas med sin ursprungsfamilj. Samtidigt är myndigheterna skyldiga att överväga fortsatt omhändertagande om det gynnar barnet, oavsett om den ursprungliga orsaken till placeringen kvarstår. Dessutom skall en vårdnadsöverflytt enligt Socialtjänstlagen och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), särskilt övervägas när barnet varit placerat i tre år i samma familjehem. Dock är det skrivningarna om återförening som i rättssystemets ögon fortfarande väger tyngst. Det måste förändras.
2012 tillsatte den dåvarande regeringen en LVU-utredning för att förbättra situationen för omhändertagna barn. Utredningen har sedan dess fått ett antal tilläggsdirektiv och förväntas presentera sina slutgiltiga förslag till sommaren. Förhoppningsvis innefattar dessa sådant som flyttar tyngdpunkten från vuxnas rättigheter till barns. Från blod till anknytning. Om barnperspektivet skall gälla på riktigt måste det finnas en gräns för hur illa biologiska föräldrar kan göra sina barn och fortfarande behålla makten över deras liv. Sverige måste tillåta adoption av långtidsplacerade barn mot bioföräldrars vilja. Barn är inga tillhörigheter. Barn är egna individer med rättigheter, behov och relationer vilka måste tas på allvar.
