Göteborgaren Malin Björk är Vänsterpartiets förstanamn i EU-valet. I en intervju i GP i lördags fick hon lägga fram sin politiska vision och syn på olika frågor. Det börjar rätt storslaget redan i rubriken: ”Malin Björk vill bekämpa ’rasisterna, sexisterna och homofoberna’”. Inte direkt ett anspråkslöst projekt. Hur vill hon då göra för att uppnå sina mål? Där blir det snabbt mindre tydligt och slagkraftigt.
Hon börjar med att lyfta fram aktivisten Elin Ersson som dömdes för brott i samband med att hon hindrade en utvisning på Landvetter flygplats. Den händelsen sammanfattar hon med att “det är obehagligt att man nu slår ner på solidaritetshandlingar”. Så kan man förstås resonera, men det handlade ju inte om ett riktat, ondsint tillslag mot en människa som inte gjorde annat än att vara solidarisk. Det handlade om upprätthållandet av en lag som Björks eget parti aldrig haft några invändningar emot.
Malin Björk är själv politiker i en lagstiftande församling och hennes hållning här blir minst sagt märklig. Det är alltså “obehagligt” att upprätthålla lagar hon personligen ogillar, men man får gissa att hon inte skulle vara lika överseende med brott mot lagar hon själv tycker om. Föreställ er hennes reaktion om en företagare undanhållit skatt med motiveringen att pengarna kan göra bättre nytta för solidaritet och medmänsklighet på annat håll – och fått stöd av en moderat politiker. När far super är det rätt, minsann.
Utöver hyckleri och inkonsekvens finns det en värre brist i Björks sätt att ta sig an de samhällsproblem hon vill lösa. Den som fäster stor vikt vid symbolhandlingar och aktivism snarare än att konkret tala om vad som behöver göras, riskerar att landa i en väldigt ytlig analys och därför misslyckas med att nå sina mål.
Invandrings- och flyktingfrågan vill hon hantera genom att “de länder inom EU som är beredda att bidra och ta emot flyktingar går samman”. Inte ett ord om att den vänsterpolitik hon själv vill ha mer av, med höga skatter, och höga trösklar in på arbetsmarknaden har lyckats sämst i Europa med att integrera nyanlända. Om det problemet lämnas olöst är all god vilja i världen förgäves. Då kommer väljarkåren, med den arbetarklass Björk och hennes parti säger sig företräda i spetsen, att tycka att invandring är ett samhällsproblem vi helst ska bli av med.
Ytligheten i hennes kamp tar sig dock ännu mer absurda uttryck. Åtminstone så sent som den 8 februari i år hängde ett porträtt av Che Guevara i hennes partigrupps korridor i EU-parlamentet. Den Guevara som i sin dagbok kallade svarta lata, korkade och otvättade. Den Guevara som upprättade arbetsläger dit homosexuella skickades för att det skulle “bli män av dem”. Förmodligen hänger porträttet där än idag.
Så, om Malin Björk vill ta ett första myrsteg i kampen för att “bekämpa rasisterna, sexisterna och homofoberna” får hon, bokstavligt talat, börja med att sopa framför egen dörr. Jag kan helhjärtat ställa mig bakom många av hennes mål, men hennes metod lämnar rätt mycket att önska.
