Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Macrons seger är inte huvudnyheten

De gamla partierna har dött ut i Frankrike. Det är en föraning om vad som väntar resten av Europa.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I Europas näst största land sympatiserar mer än varannan väljare med "ytterkantspartier". Det är egentligen det som sticker ut med det franska presidentvalet i helgen. Ändå handlade allt om den sittande presidenten Emmanuel Macrons övertygande seger mot Marine Le Pen från nationalistpartiet Nationell samling.

Titta bakom siffrorna och något annat än en seger för mittenkandidaten Macron framträder.

I det föregående presidentvalet, 2017, vann Macron med 66,1 mot Le Pens 33,9 i andra omgången av omröstningen. Marginalerna har minskat sedan dess. I söndagens val hade avståndet minskat till 58,6 mot Le Pens 41,4.

I första omgången av det franska presidentvalet fick vänsterkandidaten Jean Luc Mélenchon 21,9 procent av rösterna medan Marine Le Pen kammade hem 23,1.

Lägg därtill uppstickaren Ëric Zemmour som försökte övertrumfa Le Pen från höger. Räknar man även Frankrikes udda samling av vänsterextrema partier så är det tydligt att Frankrike är ett land där befolkningen rör sig mot politikens ytterkanter.

Macron fick tillsammans med andra marginella mitten-höger kandidater tillsammans omkring 40 procent av rösterna. Det säger en del om tillståndet i Frankrike att det som garanterar Macrons fortsatta vistelse i Elyséepalatset är det franska valsystemet.

De två toppkandidaterna från första valomgången tävlar nämligen mot varandra om de övriga kandidaternas röster i den andra omgången.

Tredjekandidaten i första valomgången, Jean Luc Mélenchon, gick inte ut och gav sitt stöd till Macron, men han gjorde det tydligt att han inte rekommenderade några vänsterväljare att rösta på Le Pen. Det var dessa röster som gav Macron segern. Men det är en seger som skymmer sikten för det politiska landskapets förändring i Frankrike.

De franska socialdemokraterna fick i valet 1,7 procent av rösterna. Det är mindre än det franska kommunistpartiets 2,2. Den traditionella franska högern, representerad av Valérie Pécresse och Republikanska partiet, fick omkring fyra procent av rösterna. Det är samma höger som tidigare levererade presidenter som Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy. Ett parti som numera lever i marginalen.

Att vänster och höger av klassiskt snitt, jämförbara med svenska Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans får omkring sex procent av väljarna säger en hel del om förändringstakten i den franska politiken.

Moderata och försiktiga socialdemokratiska och liberalkonservativa partier hör till det förflutna. De har helt ersatts av en konflikt mellan vad som beskrivs som folket mot eliten, eller extremism mot mitten, beroende på vem man frågar.

Det kan förstås vara Frankrike som sticker ut. Men trenden går igen i flera europeiska länder, däribland Nederländerna, Belgien och Polen. Något har hänt med politiken i Europa. Den gamla materialistiskt grundade klasskonflikten mellan höger och vänster har ersatts av två berättelser som bägge gör anspråk på att företräda i stort sett alla.

Populisterna säger sig företräda folket, det vill säga vara de enda riktiga demokraterna. De självutnämnda mittenpartierna säger sig företrädda "sanningen", experterna eller "den liberala demokratin", vilket också innebär att motståndarna ses som illegitima.

I många länder anpassar sig de traditionella partierna till den nya konfliktlinjen. Frankrike, med sitt av hävd mindre stabila partiväsen, visar vad som händer om man inte gör det. Nya aktörer och politiska rörelser - som Macron och Le Pen bägge representerar - tar helt över scenen.