På måndag börjar andra sessionen av årets Kyrkomöte, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. För oss som verkar i den allmänpolitiska debatten är det ibland en tröst att snegla på den kyrkopolitiska. Om tonen ibland är hård i den vanliga debatten är det inget mot elakheterna som kan förekomma när kyrkan strider inbördes.
Ett exempel från kyrkomötet är motionen 2016:48 ”Gudstjänster i annat kristet samfund” som representanter för Göteborgs stift med biskop Per Eckerdal i spetsen driver. Motionen är en fortsättning på striden där Göteborgs domkapitel vill avkraga tre äldre landsbygdspräster som lett gudstjänster med Missionsprovinsen.
Domkapitlet blev stoppade av Svenska kyrkans överklagandenämnd som verkar vara trötta på maktspelen i Göteborgs stift. Att avkraga – ta vigningsrätten – från äldre präster som arbetat hela sina yrkesliv för Svenska kyrkan är naturligtvis en kränkning som skapar splittring.
Det utrensande draget blir ironiskt i en tid när Svenska kyrkan öppnar sig mot andra religioner. Det saknas inte exempel på präster som gör märkliga uttalanden i alla möjliga riktningar. Varför måste man jaga och brännmärka de som verkar inom klassisk kristen tro? Finns det inte rum för mångfald?
En målande detalj är att i domkapitlet som ska avkraga tre präster sitter Ulf Bjereld (S) med bakgrund i den revolutionära vänstern. De enda ståndpunkter Svenska kyrkan numer verkar ha problem med är dess egen traditionella lära.
En som brukade kommentera kyrkopolitik var revymakaren Hagge Geigert. I revyn Hagges bar från 1983 hade han med ett sångnummer som häcklade striderna inom Göteborgs stift, samt monologen "Den siste kommunisten" med Stefan Ljungkvist, där extremvänsterns insteg i kyrkan förutspås. Man kan undra hur Hagge hade kommenterat dagens genompolitiserade kyrka. Det är svårt att göra parodi på en parodi.
