Vid ett besök i Berlin under hösten blev jag inneboende på Strelitzer Straße, ett stenkast från muren som delade den tyska huvudstaden i nära tre decennier. Berlinmuren byggdes av den kommunistiska DDR-regimen i augusti 1961 för att hålla den egna befolkningen kvar i ”folkdemokratin”. Kommunistpartiet hade året innan gått till offensiv mot landets kvarvarande självägande bönder för att tvångskollektivisera jordbruket. Följden blev att 200 000 människor lämnade landet, även hantverkare, restaurangägare och högutbildade följde efter (Vallgren 2009). Denna exodus visade inga tecken på att avta. Året därpå började paniken sprida sig i kommunistpartiet. Lösningen blev den ”antifascistiska skyddsvallen” med taggtråd, murar, schäferhundar och k-pistbeväpnade vakter. Totalt hade 2,7 miljoner lämnat Östtyskland under de 16 år som gått sedan kriget.
DDR skapades ur den sovjetiska ockupationszonen i östra Tyskland. Precis som i övriga Öst- och Centraleuropa beskrevs den kommunistiska ockupationen officiellt som en befrielse. Men faktum var att samtliga underkuvade länder bara bytte ett brutalt förtryck mot ett annat. Nazisternas industriella massmord på judar sätter dem i en särskild kategori. Men röda armén var bara intresserad av nazisternas grymheter i propagandasyfte. Stalin själv drog sig inte för antisemitiska kampanjer till och med efter kriget och beundrade Hitlers brutalitet på 1930-talet. Hans efterträdare Chrusjtjov, liksom de polska kommunisterna, utnyttjade antisemitismen som vapen in på 1960-talet. I DDR anställdes gamla nazister i säkerhetstjänsten just för att de ansågs extra lojala, de kunde ju när som helst avslöjas om de avvek från partilinjen.
Det som utmärkte de kommunistiska staterna i östra Europa var inte bara ett brutalt förtryck – miljontals döda i fångläger, summariska avrättningar, övergrepp på civilbefolkningen, ofta utstuderad grymhet och tortyr. Kärnan i styret var förljugenheten. Att DDR beskrev sig som en sannare demokrati än Västtyskland var uttryck för den typiska kombinationen av cynism och ideologiskt blind tro. Enligt samma logik blev Berlinmuren till en ”antifascistisk skyddsvall”. För kommunisterna var det i stort sett ingen skillnad på liberaler, socialdemokrater och fascister. De var alla fiender till ”folket”, det vill säga partiet. Enligt den kommunistiska ideologin helgade ändamålet medlen, i marxism-leninismens namn var allt tillåtet. Sant var det som gynnade partiet, det vill säga makten.
I porten bredvid där jag bodde på Strelitzer Straße fanns i källaren ingången till en av de många tunnlar som Berlinborna grävde för att kunna fly över till friheten och släktingar i väst efter murbygget – ”flykttunnel 57”. Men i oktober 1964 slog gränspolisen – som lydde under Stasi – till mot flykttunneln. I tumultet som uppstod dödades en av gränspoliserna. Hans namn var Egon Schultz. Enligt den officiella historieskrivningen sköts Schultz till döds av flyktingarna. Han gjordes omedelbart till nationell martyr av partiet. Skolor och platser runtom i DDR döptes om i hans namn. Strelitzer Straße blev Egon-Schultz-Straße. Människor skulle förmås identifiera sig med gränspolisen, partiet, kommunismen. Men allt var en lögn. Det skulle dröja 30 år innan det kom fram att Schultz av misstag skjutits av sina egna.
De kommunistiska regimerna byggde på miljontals sådana små och stora lögner. Kombinationen av total avsaknad av rättssäkerhet, religiöst färgad ideologi och partiets allmakt innebar att ingen kunde känna sig säker. De flesta teg eller gav överheten läpparnas bekännelse, de lät sig korrumperas moraliskt. Oppositionella fick räkna med att utpekas som statsfiender. Och det kunde räcka att man lyssnade på rockmusik från väst, läste fel böcker eller hade fel släktingar för att bli misstänkt.
Den östtyska säkerhetstjänsten blev med tiden mindre brutal rent fysiskt, den utvecklade i stället världens mest omfattande övervakningssystem av de egna medborgarna med 180 000 angivare, telefonavlyssning och postkontroll. Infiltratören kunde vara ”best man” på bröllopet för sina offer eller trummisen i ett rockband. De fanns överallt. Inte sällan själva utsatta för utpressning av staten.
Stasi ägnade sig åt psykologisk terror, spred falska rykten om enskilda människor. Planterade falska bevis, manipulerade dokument och foton. En metod var att helt enkelt att låta omgivningen tro att en individ samarbetade med Stasi fast den inte gjorde det, för att undergräva trovärdigheten. Underrättelsetjänsten uppträdde som om de läst den franske filosofen Foucaults 1970-teorier om kontroll och manipulation som en instruktionsbok. Vilka anklagelser som var sanna eller vilka de egentliga motiven var i enskilda fall spelade till sist ingen roll.
Kommunismens terror, ondska och cynism har genomgående förminskats i Sverige. Antingen genom relativiserande jämförelser med fascismen – en central del i den sovjetiska propagandan – eller genom föreställningen att ”kommunisterna ville ju i alla fall något gott”. Det sistnämnda är ett uselt argument. Stasiledningen var också övertygad om att de gjorde ”något gott”. Det var just därför de kunde tillåta sig nästan vilka metoder som helst.
LÄS MER: Sovjets ondska förringas fortfarande
