Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bedragare kartlägger systematiskt ensamma äldre människors adresser med hjälp av söktjänster på Internet.  Bild: Naina Helén Jåma/TT
Bedragare kartlägger systematiskt ensamma äldre människors adresser med hjälp av söktjänster på Internet. Bild: Naina Helén Jåma/TT

Håkan Boström: Lyssna på pensionärerna – stoppa rånarnas sökregister

Svensk lagstiftning kring personuppgifter på nätet är inte anpassad för vår digitala tidsålder och dess gränsöverskridande brottslighet. Utsatta grupper drabbas av att allt finns tillgängligt ett knapptryck bort.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Utstuderade åldringsbedrägerier där ligor specialiserar sig på att söka upp äldre personer i deras hem för att lura, stjäla och i värsta fall råna försvarslösa och utsatta människor har blivit en återkommande plåga i Sverige. Antalet rån inomhus mot äldre och funktionshindrade har ökat lavinartat – en sjudubbling hittills i år jämfört med 2019. SPF Seniorerna kräver nu att regeringen gör något åt de lättillgängliga personuppgiftsregister på nätet som möjliggör den här vidriga verksamheten (SR 17/10). Det är ett högst rimligt krav.

Ett knapptryck bort på nätet finns alla dina personuppgifter. Din ålder, vem du är samboende med, din bostadsadress, ned på detaljnivå med våningsplan och lägenhetsnummer. Om du har bil eller hund listas det också. Likaså om du blivit dömd för brott eller varit part i en domstolsförhandling. Värdet på din bostad och senaste försäljningspris går att hitta på andra sajter. Den som betalar en summa kan dessutom anonymt få ut dina inkomstuppgifter. Det är i stort sett bara sjukjournaler som inte är sökbara. Skulle förmögenhetsskatten återinföras skulle dessutom vem som helst – precis som före 2007 då den avskaffades – kunna ta reda på hur mycket pengar du har på banken.

Respekten för privatlivet är närmast obefintlig i Sverige. Det kan tyckas paradoxalt för att land som så ofta slår sig för bröstet för att värna individens rättigheter. Men det har sin grund i den svenska offentlighetsprincipen. Alla uppgifter som finns registrerade hos olika myndigheter, som Skatteverket, är också offentliga handlingar. Inte ens äktenskapsförord, som måste registreras hos myndigheten, är fredade för den nyfikna allmänheten.

Den svenska offentlighetsprincipen går tillbaka till 1700-talet och den brukar framhållas som ett föredöme. Givetvis finns det en viktig poäng i att journalister lättvindigt ska kunna begära ut myndighetsdokument. Men syftet med offentlighetsprincipen är knappast att vem som helst, anonymt, hemma framför datorn, ska kunna kartlägga utsatta personer eller sina grannar.

I andra EU-länder är det inte i närheten lika enkelt att söka fram uppgifter om privatpersoner på Internet. Även om integritetsskyddet av historiska skäl alltid varit dåligt i Sverige – baksidan av ett tillitssamhälle med en stark föreställning om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att dölja – så har detta blivit ett akut problem i och med digitaliseringen och den gränsöverskridande brottsligheten.

Lagstiftningen är helt enkelt inte anpassad till dagens verklighet. I en värld med hänsynslösa aktörer drabbas de svagaste; utsatta kvinnor, vittnen, åldringar och funktionsnedsatta, extra hårt av den ogenomtänkta öppenheten. Även politiker och andra offentliga personer riskerar förstås en högre risk att utsättas för hot med nuvarande ordning. Regeringen har dock hittills enbart visat sig intresserad av att få bort möjligheten att söka på domar – alltså ironiskt nog att skydda de kriminella, inte brottsoffren.

Rent praktiskt går det att öka skyddet för privatlivet och den personliga säkerheten utan att nämnvärt underminera möjligheten för journalister och andra att granska makten. Söksidor borde till exempel inte kunna få utgivningsbevis, det vill säga låtsas att de är tidningar när de uppenbart inte är det. Det borde vara möjligt att dra en gräns där som håller för juridisk prövning utan att bli godtycklig.

En rimlig ordning vore också att offentliga uppgifter inte får förmedlas digitalt av mellanhänder utan måste begäras ut direkt från myndigheten i fråga. Det skulle kunna ske med bank-id-kontroll som endast polisen har rätt att kontrollera vid misstanke om brott, om man vill behålla ett anonymitetsskydd för seriösa granskare. Sådana små eftergifter för granskningsskyddet är trots allt ett lågt pris för att hindra brott mot utsatta medborgare och stärka den personliga integriteten i vår digitala tidsålder.

Det ska inte i ett anständigt samhälle vara upp till 80- och 90-åringar att själva ta bort information om dem på Internet. En del sajter vägrar dessutom att avlägsna uppgifterna, och det finns ingen lagstiftning som hindrar dem att vägra.

Oseriösa nätsajter göder idag grov organiserad brottslighet mer eller mindre obehindrat. Regeringen har hittills inte lyft ett finger för att göra något åt detta. Inte heller oppositionen har, om sanningen ska fram, varit särskilt aktiv. Diskussionen är bara i sin linda. Men politikerna gör klokt i att börja lyssna på pensionärernas representanter innan rånvågen mot äldre eskalerar ytterligare.