SJ ställer in alla tåg mellan Göteborg och Malmö under två månader i sommar Orsaken är dels Banverkets arbeten med Västkustbanan utanför Göteborg, vilket GP tidigare rapporterat om (GP 30/3). Men SJ anger även bristen på lokförare som ett skäl till de inställda avgångarna. Till saken hör att Öresundstågen kommer köra sträckan som vanligt fram till Mölndal. De stannar dock oftare och tar längre tid på sig ned till Skåne än SJ-tågen.
Lokförarbristen ledde redan i höstas till indragna pendeltåg i Stockholmsregionen och har även tvingat över godstransporter från järnväg till lastbil (SR 31/10, 10/12). Skälen till lokförarbristen anges vara en kombination av pensionsavgångar, att för få utbildades under pandemin och att persontrafiken på järnväg har ökat. Men dessa faktorer borde varit möjliga att förutse.
Bristen på lokförare har i sig försämrat arbetsvillkoren – då de kvarvarande förarna pressas hårdare eller tvingas rycka in med kort varsel. Framför allt SJ har kritiserats hårt av de anställda efter att ha infört ett oförutsägbart schemasystem. Brist på planering och styrning är alltså två komponenter – och trots vår självbild ett allt för ofta återkommande inslag i det svenska samhällsmaskineriet.
Samtidigt är det inte lika dåliga arbetsvillkor hos alla operatörer och lokförare har bra betalt – i snitt 40 000 kronor i månaden. När Liberalernas partiledare, Johan Pehrson, på Twitter kommenterade de inställda tågen med att det är ”helt sjukt” att vi har lokförarbrist samtidigt som hundratusentals går arbetslösa har han faktiskt en poäng.
Problemet är heller inte nytt. Den så kallade matchningen på svensk arbetsmarknad har länge varit dålig. Företagen har svårt att hitta kvalificerad personal samtidigt som vi har en stor mängd långtidsarbetslösa. Akademiker, främst samhällsvetare, råder det ingen brist på. Det är framför allt yrkeskunnig personal som fattas. Hela branscher förlitar sig i dag på att kunna ta hit kunniga hantverkare från andra länder, vilket skapar en nationell sårbarhet för omvärldsförändringar.
Svenskt Näringsliv har föreslagit att branscherna själva ska ges möjlighet att göra de gymnasiala yrkesutbildningarna mer attraktiva och knyta dem närmare företagen. Detta för att vända trenden att allt färre läser yrkesförberedande program. Det är något regeringen bör överväga noggrant. Till skillnad från de snedvridande drivkrafter som finns på friskolemarknaden skulle branschföretagen ha ett direkt intresse av att skapa kvalitativa utbildningar som levererar efterfrågad kompetens till arbetsmarknaden. Det fungerar bra i andra länder.
Sverige kan i längden inte gå runt på en mix av arbetslösa, akademiker och importerad arbetskraft. De yrkesskickliga arbetstagarna är stommen i produktionen.
