Om inte Socialdemokraterna börjar driva politik för arbetarklassens intressen, då kommer LO att ryta ifrån! Det hotet har man hört några gånger nu. Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna är inte populärt. Facket har gång på gång argumenterat för att överenskommelsen innehåller politik som missgynnar arbetstagarna, urholkar arbetsrätten och ökar inkomstskillnaderna.
Man kan dock fråga sig: Varför gick ni med på det från första början? Den avgående ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson sitter med i Socialdemokraternas verkställande utskott och var med och röstade ja till avtalet.
Nu ska LO välja en ny ledare. Av allt att döma blir det Susanna Gideonsson, Handels nuvarande ordförande, som får förtroendet. I en debattartikel i DN skriver hon att LO aldrig kommer att ”acceptera att en socialdemokratisk regering, eller någon annan regering för den delen, slaktar anställningstryggheten” (19/5). Om det ligger något bakom de orden, denna gång, återstår att se.
S har onekligen snurrat in sig i en omöjlig position i och med Januariavtalet. Men LO har faktiskt också problem med sin förankring hos den svenska arbetarklassen. Inte minst rör det förhållandet till just Socialdemokraterna.
En majoritet av LO-medlemmarna röstade inte på S i valet 2018. Enligt en opinionsundersökning från SvD/Sifo från i vintras är Sverigedemokraterna större med 36 procent, mot Socialdemokraternas 29. Bland manliga LO-medlemmar stödjer nästan varannan SD. En annan Sifo-undersökning från i höstas visar att endast hälften av medlemmarna anser att det är rätt att facket ger pengar till S, och bara tre av tio tycker att det är bra att LO ger stöd till S och inte till något annat parti.
Den här utvecklingen har legat och pyrt i flera år, och LO har inte hanterat den väl. I stället för att fråga sig varför många överger S har man tagit i med hårdhandskarna mot folk som inte rättar sig i ledet.
Transport godkänner inte att aktiva sverigedemokrater ens är medlemmar i facket. De flesta andra LO-förbund tolererar att SD-politiker är medlemmar, men de får inte ha fackliga uppdrag. Att vara kristdemokrat verkar inte heller helt acceptabelt. KD-kandidaten Åsa Åsberg i Vindeln fick kicken från sina LO-uppdrag när det uppdagades vilket parti hon engagerat sig i.
Det finns andra vägar. För 20 år sedan bröt danska LO det ekonomiska och politiska samarbetet med det socialdemokratiska partiet. Den danska fackrörelsen ansåg att en fristående roll bättre skulle motsvara medlemmarnas förväntningar. Det skulle bli mer individualistiska värderingar. Nu har danska LO gått ihop med motsvarigheten till TCO.
Svenska LO har kanske motsatt problem – de stödjer en högerinriktad S-regering, men medlemmarna drar åt ett annat håll. Ändå skulle den svenska fackföreningsrörelsen kunna inspireras av den danska. Ställ frågan vad ett fackförbund bör vara: en organisation vars främsta uppgift är att stötta och lyssna på sina medlemmar och tillvarata deras intressen i förhandlingarna med arbetsgivarsidan, eller en politisk kampanjorganisation?
För S hade en skilsmässa med LO varit en katastrof. LO är trots allt någon form av verklighetens ankare för partiet. Men att socialdemokraternas verkställande utskott prioriterar regeringsmakt framför att vara ett arbetarparti är inte något som LO:s medlemmar bara ska behöva finna sig i.
