Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stig-Björn Ljunggren: Ljunggren: Instinkten att diskriminera har fått en ny förklädnad

Försöken att förklä diskrimineringsinstinkten som antirasism gör folkhemmets idé om lika behandling fortsatt aktuell, skriver kolumnisten Stig-Björn Ljunggren.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vi människor har en tendens att förknippa folks utseende och bakgrund med vissa karaktärsegenskaper. Gråtofsar är på väg att bli senila. Kvinnor går igång på realisationer av kläder. Män är intresserade av bilar. Norrlänningar är sävliga, stockholmare dryga. Kanske skulle några till och med hävda att vår strävan att döma hunden efter håret är en medfödd instinkt.

Och denna nedärvda känsla har förmågan att fortplanta sig genom att inta olika slags skepnader. Möter den motstånd i en viss typ av utformning byter den förklädnad. Allt för att överleva. Var vi än vänder oss hittar vi därför den diskriminerande och fördomsfulla instinkten i olika slags förpackningar.

Men lika lätt som diskrimineringsinstinkten byter skepnad, lika lätt har vi människor att upptäcka den. Den strider nämligen mot ett annat mänskligt drag - föreställningen om att alla ska behandlas lika.

Vi vill inte själva bli förfördelade därför att vi har en norrländsk accent eller har en viss hårfärg. Vi tycker inte heller att andra ska bli det. Jämlikhetsinstinkt konfliktar hela tiden med diskrimineringsinstinkten.

Det var också därför som ”folkhemmet” fick sådan framgång. Folkhemsidén tog jämlikhetsinstinkten och slog sönder den diskriminerande hållningen. Folkhemmet baseras på förställningen att vi medborgare ska behandlas lika. Samhällets institutioner är till för alla, på jämställda villkor, hög som låg. En röst per person. Allmän sjukförsäkring. Rättvisa inte bara i domstolen, utan också i tillgång till utbildning, bostad och arbete. Det ska inte finnas några kelgrisar eller styvbarn, förkunnade storpappa Per Albin. Och etablerade socialdemokratisk hegemoni.

Folkhemsförkunnelsen bröt ner århundrade av förtryck och en struktur där människors öde bestämdes av deras kollektiva tillhörighet och historia. Men som sagt, föreställningen om att människor ska behandlas efter sitt utseende och sin bakgrund omformar sig när den ställs inför motstånd. Den klär om sig för att smälta in i den nya miljön. Så nu ser vi diskrimineringsinstinktens återfödelse.

Det sker i sin mest brutala form hos rasisterna. De som tycker att migranter antingen ska kastas ut, eller lära sig veta hut och bli ”riktiga” svenskar. Men betydligt skickligare förklädd är särbehandlingsinstinkten när den utformas som ”antirasism”. Antirasister kan hävda att svarta personer som säger sig hata ”svennar” inte kan jämföras med vita personer som hatar svarta.

Skillnaden är nämligen att de vita utövar strukturellt förtryck mot de svarta. Medan de svarta är offer för vitt förtryck - och därför har en annan rätt till sitt hat. De bedöms olika, beroende på kollektiv tillhörighet. Enskilda individer ska behandlas utifrån bakgrund, inte som enskilda personer. Själv tror jag att den typen av försök att förklä diskrimineringsinstinkten som antirasism gör folkhemmets idé om lika behandling fortsatt aktuell. Men vem ska hävda tanken att vi inte ska ha några kelgrisar eller styvbarn när socialdemokraterna inte längre är tydliga bärare av jämlikhetsinstinkten?