”Om du tycker att tiden går för fort, sätt dig på en träningscykel, då stannar klockan”. Det var min mor som vid en av sommarens luncher levererade denna livserfarenhet. Vi var några där vi bordet som tyckte att sommaren skyndande alltför hastigt. Ändå var det inte särskilt lockande att kliva in och upp på en motionscykel för att där fördriva semestern.
Tiden är vad den är. En av livets dimensioner som ofta upplevs som en bristvara, men som i andra stunder tycks finnas i överflöd. Ögonblickssnabb ibland, snigellångsam stundtals. Einsteins relativitetsteori lär oss också att tiden inte är konstant. Och även om det kan vara intellektuellt svårt att fatta, upplever de flesta av oss erfarenhetsmässigt att det stämmer.
Personligen tycker jag att juli månad är årets snabbaste. Julis trettioen dagar springer fort. Samtidigt vet jag, att för många människor utgör sommarmånaderna den drygaste tiden på året. Så olika är livet och så relativ är tiden.
Likafullt går tiden för oss alla. Dag läggs till dag. Sommar vänder mot höst. Allt är lagt under förgänglighetens välde.
Häromdagen kom jag att läsa en artikel om förgänglighetskonst. Förgänglighetskonst finns särskilt i en del asiatiska traditioner. Det rör sig alltså om tillfälliga konstverk. Det kan vara kalligrafi i vatten, temporära mönster i sanden eller blommor som plockas isär, läggs i nya mönster, vissnar och hamnar på komposten. Det är en form av meditation för att upptäcka och skapa något vackert och skönt i det som är tillfälligt. En bukett snittblommor är möjligen vår egen kulturs vanligaste förgänglighetskonstverk: en vacker och övergående komposition.
Men kanske är hela livet är ett slags förgänglighetskonst. Livet, såsom vi känner det, är ju högst temporärt. Det är inte bara sommaren som går mot höst, utan vi alla. Hela tillvaron är ett provisorium och att leva i det övergångstillståndet är en konst som vetter mot förgänglighetskonsten. Att försöka se och skapa något vackert och meningsfullt i det livet, trots att allt är momentant. Det tillfälliga är fyllt av tillfällen att ta i akt och det är dessa som är själva livet.
En poäng med förgänglighetskonsten är väl att få människan att fundera över livets och tidens gång. Att erbjuda perspektiv på vilka val vi gör och tillhandahålla alternativ till vad vi eftersträvar. Hur vackert något än är, är det övergående. Och omvänt: hur tillfälligt något än må vara, finns det oftast skönhet och mening däri.
Det är för oss okänt vilken inställning Jesus hade till förgänglighetskonsten. Det står visserligen att han en gång ritade i sanden, men man ska nog inte dra alltför stora växlar på det. Ändå låter som det som att han talar i förgänglighetskonstens anda när han den här helgen ställer två frågor: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad ska hon skall hon köpa tillbaka sitt liv?”
Svaret på båda frågorna är ju enkelt: ”Ingenting”. Ändå är det en hel livsutmaning att följa insikten som följer av detta svar. Att livet är begränsat och samtidigt det enda vi har. Att själva livet ytterst inte går att förmera. Att livet bara går att levas.
