Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

 Bild: Ernst Henry
Bild: Ernst Henry

Alice Teodorescu: Lita på väljarnas intelligens

Kanske hade förtroendet för politiken sett annorlunda ut om människor upplevt att de fått en chans att utan pekpinnar bilda sig en egen uppfattning.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den skönmålade lögnen eller den karga sanningen - vilken är att föredra för den som önskar behålla sinnesfriden? En del skulle utan tvekan välja den förföriska lögnen enligt devisen att det man inte vet inte kan skada. Andra skulle, trots den potentiella smärtan, föredra den osminkade sanningen enligt insikten om att sinnesfrid byggd på lögner förr eller senare alltid faller itu.

Enligt min mening är sanningen alltid att föredra - även om den kortsiktigt kan smärta. Att hålla sig till sanningen är att visa tilltro till mottagarens förmåga att förhålla sig också till det svåra. Det är att ge den andre handlingsutrymme utifrån hur verkligheten de facto är beskaffad, snarare än utifrån en önskan om hur det hade kunnat vara. Det är att riskera sin relation till den andra, att öppna sig för möjligheten att bli föraktad.

Om den inrikespolitiska debatten under 2010-talet dominerades av diskussionerna om sanning och transparens rörande invandringens konsekvenser, lär 20-talets dito genomsyras av ett samtal om öppenheten kring den svenska corona-strategin.

Det finns en rad paralleller som är relevanta att hålla i minnet: Under lång tid var den etablerade sanningen i Sverige att invandringen, oavsett om det handlade om arbetskraft eller flyktingar, var ekonomiskt gynnsam. Därför var det inte bara moraliskt rätt utan också långsiktigt klokt att ta emot många människor. Detta trots att flertalet av de studier som räknat på de faktiska förhållandena funnit att något sådant generellt samband ej förelåg.

Om makthavarna hade agerat utifrån principen om att sanningen i längden alltid är att föredra hade man sannolikt varit mer transparent. Då hade man på ett sakligt vis kunnat redogöra för de variabler som empiriskt leder till en ekonomiskt gynnsam migration, liksom man kunnat argumentera för att det av humanitära skäl kan finnas anledning att ta emot människor som sannolikt aldrig blir självförsörjande. Men det vågade man inte.

Det är synd. För nog hade det varit intressant att veta vad som hade hänt om man sagt som det var i stället, om man hade litat mer på väljarnas omdöme? Kanske hade förtroendet för politiken sett annorlunda ut om människor upplevt att de fått en chans att utan pekpinnar bilda sig en egen uppfattning, en uppfattning som någon därtill lyssnat till?

Nu befinner vi oss i lindan av ny diskussion som kan komma att bli av det definierande slaget. I en intervju nyligen konstaterade socialminister Lena Hallengren (S) att det är för tidigt att dra några slutsatser kring hur väl den svenska corona-strategins fungerat, trots att de höga svenska dödstalen vida överstiger de nordiska grannländerna per capita (Aftonbladet 25/4).

På Twitter resonerade Adel Abu Hamdeh, ST-läkare och krönikör i Dagens Medicin, kring Hallengrens svar: ”Rent krasst har regeringen fattat beslut att vi tolererar dessa dödsfall för att skydda oss mot framtida negativa konsekvenser. Vore mer klädsamt att säga detta rätt ut och försvara beslutet än att låtsas att vi inte vet varför så många dör i Sverige” (26/4).

Så varför sägs det inte rätt ut, vad det nu är som behöver sägas för att det ska bli tydligt för envar vad som är den svenska strategin? Nog hade mer transparens gjort under för sinnesfriden?