Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Likhet inför döden

Reaktionerna på dödligt våld och dödsfall relaterade till trafik- eller arbetsplatsolyckor skiljer sig mycket åt. Det är orimligt att vi hamnat i ett så låst politiskt läge att förlorade människoliv värderas så olika.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

År 2018 omkom färre människor i trafiken än något år under 2000-talets första decennium. På längre sikt är förbättringen än större – för bara 25 år sedan dog dubbel så många och när det var som värst i slutet av 1960-talet var antalet omkomna i trafiken fler än fyra gånger så många som i dag.

En motsvarande ljus trend syns i fråga om dödliga arbetsplatsolyckor. Också där har antalet omkomna halverats på ett kvartssekel. I ett längre perspektiv har det svenska samhället till och med varit mer framgångsrikt i att få ner antalet döda på jobbet än i trafiken.

Vi har alltså skäl att vara stolta. Ändå skryter inte ansvariga myndigheter. Inga forskare försöker trösta dem som oroar sig över de dödsolyckor som faktiskt inträffar med att det minsann var värre på 1900-talet.

I trafiken finns en nollvision. Det har också föreslagits för dödliga arbetsplatsolyckor. När det gäller en annan grupp uppmärksammade och grymma dödsfall finns dock ingen sådan. För 2018 finns ännu ingen statistik, men 113 personer föll året dessförinnan offer för dödligt våld. Det är de högsta uppmätta nivåerna på 15 år – vilket är så länge BRÅ har fört statistik.

Det är också i trakterna av de år då det dödliga våldet ska ha nått sin absolut högsta nivå åren runt 1990. Och det rör sig inte om en tillfällig topp: Under de senaste fem åren har drygt 20 procent fler mördats per år jämfört med femårsperioden före.

När det kommer till reaktionerna på dessa dödsfall är det offentliga tonläget avsevärt annorlunda än när det kommer till döda i trafiken eller på jobbet. Tidningar hänger sig åt noggranna faktagranskningar för att försöka reda ut om den ökning alla kan se egentligen borde kallas en ökning. De opinionsbildare som bekymrar sig för mycket för trenden målas ut som olyckskorpar med oklar agenda.

Orsaken är förstås att diskussionen om det dödligt våld sedan länge inlemmats i det bittra ställningskrig som sedan flera år dominerat offentligheten. Fel personer har profilerat sig. Rätt personer har haft fel. Frågan är minerad och känslig. En enkel oro över ökad mordbenägenhet tolkas som något annat och mörkare.

Det går knappt att föreställa sig motsvarande reaktion på trafik- eller arbetsplatsolyckor. En tjänsteman på Trafikverket som förringat dagens trafikdöd med blodbadet på vägarna på 1900-talet hade rätteligen beskyllts för att relativisera problemet. När det kommer till brottslighet lyfter man i stället fram forskare på statliga myndigheter som förklarar att antalet mord numera inte är större än toppåren under det förra seklet.

Så har dagens låsta debattklimat gjort den enes död olik den andres. Ett människoliv som borde vara något absolut blir något relativt vars värde avgörs av vilka politiska krafter som kan antas tjäna på det. Här finns också en annan, ofta glömd aspekt av kontraktet mellan medborgare och politiker: Ett framgångsrikt samhälle bär löften om framsteg. Politiken som borde ha för ögonen att skapa en bättre värld för våra barn, låter sig i stället nöja med en tillbakagång till när det var som värst.