Yttrande-, mötes- och föreningsfrihet är grundläggande rättigheter som Amnesty arbetat med ända sedan organisationen bildades 1961. Att som Bawar Ismail påstå att vi som organisation inte värnar rätten att fritt få uttrycka sin åsikt är att fara med osanning. Vi står upp för allas rätt att uttrycka sig fritt och tar avstånd från all form av kartläggning av oppositionella röster vare sig det sker i Turkiet eller, som bland annat Sveriges Radio visat, i Sverige. När Amnesty kritiserar Göteborgs Stad för att man systematiskt ifrågasätter och nekar studieförbundet Ibn Rushd ekonomiska medel, så handlar det ytterst om att stå upp för yttrande- och föreningsfriheten.
Staten och kommuner måste säkerställa att alla har möjlighet att på lika villkor utöva yttrande- och föreningsfriheten. Om vissa organisationer systematiskt nekas finansiering och särbehandlas får detta mycket negativa effekter för föreningsfriheten och i förlängningen yttrandefriheten. För Ibn Rushd del handlar det inte enbart om att studieförbundet nekas bidrag, utan också om att det ställs högre administrativa krav på dem jämfört med andra föreningar.
Amnesty konstaterar att när politiker i Socialnämnden i Göteborg avstyrkte studieförbundet Ibn Rushds ansökan om ekonomiska medel så skedde detta med argumentet att studieförbundet “måste granskas rejält i sömmarna”. Detta trots att studieförbundet redan genomgått omfattande granskningar som visar att de lever upp till kommunens krav och trots att kommunens tjänstepersoner tillstyrkt deras ansökan. Varför ska olika villkor gälla för Ibn Rushd jämfört med andra studieförbund?
Det är inte en mänsklig rättighet att erhålla bidrag. Däremot är likabehandling och icke-diskriminering i allra högsta grad en människorättsfråga. Det är varken upp till Amnesty eller GP:s ledarsida att avgöra vilka som ska beviljas ekonomiskt stöd. Däremot har Göteborg, liksom andra kommuner, ett tydligt ansvar att säkerställa att fördelningen av medel sker på ett icke-diskriminerande sätt.
Anna Johansson, generalsekreterare Amnesty Sverige
Bawar Ismail svarar:
I min ledare under rubriken ”Varför värnar Amnesty Erdogans lakejer?” (16/8) ifrågasätter jag varför Amnesty försvarar studieförbundet Ibn Rushd. Organisationen har nämligen haft ett samarbete med en så kallad Diyanetmoské i Göteborg. Sådana moskéer har enligt granskningar i SR och DN utpekats som spioncentraler för Erdoganregimen i Turkiet.
Studieförbundet Ibn Rushd har inte bara samarbetat med en Diyanet-moské, utan också försvarat församlingen i yttranden till Göteborgs Stad. Enligt studieförbundet är föreningen bakom moskén självständig, trots att dess imam utses av och avlönas av den turkiska staten.
Den som värnar om mänskliga rättigheter reagerar säkerligen med bestörtning över det samarbete som Ibn Rushd inlett och försvarar. Än mer chockad blir man nog när man inser att Amnestys Anna Johansson inte lyckas ägna en enda mening i sin replik åt att kritisera Ibn Rushds problematiska samarbeten. All uppmärksamhet är i stället riktad mot Göteborgs Stad eller undertecknad. Men det är Ibn Rushd som samarbetar med Erdogans antidemokratiska lakejer, inte GP:s ledarsida eller våra folkvalda politiker i staden.
Bawar Ismail