Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Biskopsgården i Göteborg är en av de brottsutsatta stadsdelar som skulle beröras av Liberalernas program.  Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
Biskopsgården i Göteborg är en av de brottsutsatta stadsdelar som skulle beröras av Liberalernas program. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Håkan Boström: Liberalerna storsatsar på integrationen med kravprogram

Förortslyftet är ett mycket digert och ambitiöst socialliberalt program för att komma tillrätta med integrationen. Frågan är om det finns vilja att satsa vad som krävs och om det är praktiskt möjligt att genomföra.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det blir allt mer tydligt att Liberalerna tänker göra integrationen till sin profilfråga i valet. På många sätt är det naturligt. Partiledaren, Nyamko Sabuni, har länge varit engagerad för att förbättra invandrares möjligheter att bli en del av Sverige. Hon var alliansregeringens integrationsminister 2006-2010 och enligt egen utsago lämnade hon till sist regeringen för att hon inte fick gehör för att ta ett helhetsgrepp mot utsattheten i våra förorter.

Så i veckan presenterade L ett gediget integrationsprogram – kallat förortslyftet – på hela 190 sidor. Det är en beaktansvärd folkpartistisk tradition att grundligt utreda och presentera politiska sakförslag. Sida upp och sida ned listas en mängd åtgärder för att lyfta förorterna och förbättra integrationen, särskilt för den halvmiljon människor som idag lever i så kallade utsatta områden. Det är en av svensk politiks viktigaste frågor så ambitionen är god, även om målet att avskaffa de utsatta områdena redan till 2030 kan tyckas väl orealistiskt.

Läs mer: Liberalerna hittar hem

Förslagen inriktar sig bland annat på att göra självförsörjning till norm i de utsatta områdena, göra det mer attraktivt för dem som det går bra för att bo kvar – exempelvis genom ägarlägenheter och satsningar på den fysiska miljön – samt att stärka kvinnornas ställning. En mängd reformer handlar om att ställa krav på yrkesutbildning, språkutbildning, samhällskunskap, medborgarskapstest med mera. Språkkrav ska införas i välfärdsyrkena, samt hjälp att lära sig svenska. Men den digra listan innehåller även fler förslag för att motverka diskriminering, såsom anonymiserade jobbansökningar i offentlig förvaltning.

Liberalerna vill även kraftigt skärpa kontrollen över offentliga bidrag till civilsamhället för att motverka segregerande och antidemokratiska krafter. De vill också göra det omöjligt för länder som Saudiarabien och Turkiet att finansiera moskéer.

Många straffskärpningar föreslås också, inklusive vistelseförbud för dömda gängkriminella och religiösa extremister. Slopade ungdomsrabatter och mängdbrottsrabatter. Mer kameraövervakning. Större möjligheter för polisen att använda sig av bevisprovokation och kronvittnen. Kommunarrest för hedersbrott och våld mot kvinnor. L vill även kraftigt skärpa socialtjänstens tvångsbefogenheter och samtidigt satsa på uppsökande verksamhet, inspektioner och ungdomsfokus. Ett förbud mot kusingiften ska utredas. Utvisning ska vara huvudregel när utländska medborgare begår grova brott.

Liberalerna ställer sig även bakom ett bidragstak och vill underlätta för ”enkla jobb”, det vill säga fortsätta på den gamla arbetslinjen.

Detta är bara ett axplock. Mycket handlar om att ställa krav på individen. Men mycket handlar också om samhällsinsatser. Bland de mer kostsamma förslagen finns rivningar av delar av miljonprogrammet, upprustning och omdragning av trafikleder. De massiva satsningarna på kontroller, stöd och uppföljning kommer förstås också ta stora resurser i anspråk – skulle de visa sig ha avsedd effekt är det dock troligen långsiktigt lönsamt. Liberalernas åtgärdsprogram präglas av en kombination av omfattande offentliga insatser och kravställande, i sann socialliberal anda.

Dagens integrationsfråga påminner faktiskt på mer än ett sätt om det tidiga 1900-talets diskussioner om att ”integrera” arbetarklassen i samhället (det var då en ny klass). Dåtidens höger slog främst vakt om de borgerliga klassernas intressen – socialkonservatismen var relativt svag i Sverige. Dåtidens vänster var i hög grad inriktad på omfördelning och rättigheter, även om socialdemokratin slog vakt om ett skötsamhetsideal på ett helt annat sätt än i dag.

Liberalerna var då som nu inriktade på att ge alla en möjlighet att bli en del av det borgerliga samhället, eller det svenska samhället som det heter idag. Det är folkpartismens kärna. Ingen revolutionär förändring av samhället, vare sig i sak eller metod. Individuellt ansvar kombinerat med öppenhet för alla att inkluderas som anstränger sig. Här finns också ett erkännande av att samhället är något större än summan av individuella val.

Även socialliberalismen har sin grund i ett nationellt projekt. Visserligen har Liberalerna alltid slagit vakt om att visa solidaritet med flyktingar. Men under efterkrigstiden rörde det sig i allmänhet om så få personer att frågan enbart kom att betraktas som abstrakt moralisk, utan större behov av konsekvensanalys för samhället. Med globaliseringen och 1990-talets och 2000-talets enorma migrationsvågor är det inte längre möjligt. Att Liberalerna då under en period vurmade för öppna gränser får man nu kompensera med en betydligt mer repressiv socialpolitik. Obalanser föder obalanser.

Men det är tydligt att L insett att en strikt migrationspolitik är en nödvändig förutsättning för att det socialliberala integrationsprojektet ska fungera. ”Alla integrations- eller migrationspolitiska reformer måste bygga på en konsekvensanalys om reformerna minskar eller ökar utanförskapet”, skriver partiet. Därför söker man samarbete högerut. Vad gäller kravställandet lär det knappast bli någon konflikt med de tilltänkta samarbetspartierna. Men om högern den här gången är beredd att acceptera Liberalernas ambitiösa – och dyra – integrationspolitiska insatser återstår att se.

Läs mer: Ett liberalt vägval

Läs mer: Nyliberalerna kidnappade liberalismen