Valrörelsen är i gång på allvar. Det hålls tal, ordnas valupptakter, presenteras affischer och manifest, skrivs debattartiklar och görs utspel. Den politiska temperaturen har höjts och beskyllningsindex stiger.
Vi får nu veta att vi egentligen inte kan lita på någon. Moderaterna beskylls för "rena desinformationskampanjen" av finansmarknadsminister Max Elger. Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson, Elisabeth Svantesson, kontrar med att "det inte går att lita på Socialdemokraterna i den här frågan" (fastighetsskatten).
Allra minst skall vi lita på Ulf Kristersson och Ebba Busch, som har haft oförskämdheten att ändra sig om förhållandet till SD. Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson har förvisso ändrat sig. De kan nu samtala, samarbeta och förhandla (men inte regera) med Sverigedemokraterna. Detta upprör storligen den "breda mitten", dess mediala förkämpar och Magdalena Andersson som nu har gett sig på också Liberalerna:
– De har hoppat ner i det blåbruna havet och då är de bara en liten droppe i det havet, sa Magdalena Andersson häromdagen om L.
Man borde kunna vänta sig bättre av statsministern men hennes påhopp får väl tillskrivas valfeber och oro för den senaste tidens liberala framgångar.
Sedan Centern deserterat till vänstersidan, trots att partiet egentligen politiskt hör hemma på den högra planhalvan, förändrades förutsättningarna drastiskt. Att inte samarbeta med SD skulle innebära att de borgerliga partierna kapitulerade och gav upp försöken att få till stånd ett regeringsskifte, fastän det egentligen finns en gedigen majoritet för liberala och konservativa partier. Det huvudsakliga skälet till att M, KD och L intagit en annan hållning till SD är emellertid att de kunnat enas med partiet i en rad viktiga frågor, men också att SD utvecklats till det bättre.
Oppositionsledaren Ulf Kristersson får mest stryk och beskylls av S för att "svaja" och för att "bryta löften".
Annat är det med Magdalena Andersson, den "rakryggade ledaren", som "gång på gång visat vad hon går för när det stormar i vår omvärld", skrev Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin och skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S), i en hyllande debattartikel i SvD förra söndagen.
"Väljarna efterfrågar en ledare, en statsministerkandidat som är tydlig med vad man vill och vad man står för. Tydlig med sina värderingar och politiska kompass. Den underdåniga hyllningen till Ledaren med stort L avslutas med:
"Vem har ledarskapet och förmågan att ta Sverige genom den tid av oro och osäkerhet vi har framför oss? Vem är mogen uppgiften? Vem kan man lita på?" Jo, så klart allas vår lärare och ledare Magdalena! Inga jämförelser i övrigt men nog påminner hyllningarna aningen om de nordkoreanska till "den respekterade ledaren" Kim Jong-Un.
LÄS MER: Därför kan jag inte respektera S trots att jag vill
Hur är det då med den socialdemokratiska politiska kompassen? Fast kurs? Knappast! Det räcker att nämna Natofrågan, kärnkraften och invandringen så kan man konstatera att kompassnålen har snurrat 180 grader.
I början av mars i år sa Magdalena Andersson att regeringen inte var beredd att ompröva alliansfriheten och varande för att en ansökan skulle kunna destabilisera laget ytterligare. I slutet av mars "uteslöt Magdalena Andersson inte Natomedlemskap på något sätt" och i maj hade hon ändrat sig och ansåg att "Sverige försvaras bäst i Nato". Förklaringen: den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari. Hon gjorde rätt som ändrade sig, men en rejäl sväng var det!
Också i invandringsfrågan är giren tydlig - från Stefan Löfvens "mitt Europa bygger inga murar" till Morgan Johanssons "vi har den stramaste migrationspolitiken på 40 år" och Sverige har "en av de stramaste flyktinglagstiftningarna i EU". Påståenden som dessutom inte är sanna.
Kärnkraften är ett tredje område där S har ändrat sig. Från att 2020 ha beslutat om att fortsätta avvecklingen av Ringhals 1 och 2 har Socialdemokraterna öppnat för ny kärnkraft och säger att "kärnkraften kommer sannolikt vara en viktig energikälla under lång tid framöver".
Det är klokt att kunna ändra sig, att inte vara rigid och att söka kompromisser och nya vägar. Men man måste våga erkänna att man bytt uppfattning och man måste använda samma måttstock för andra som för sig själv. Annars är det hyckleri och dubbelmoral. Socialdemokraterna, som har svart bälte i åsiktsförflyttningar, bör vara varsamma med att kritisera andra för samma sak.
Det finns dessutom skäl att konstatera vilka som har haft rätt och vilka som har haft fel.
– På punkt efter punkt har S först sagt att vi har fel men på punkt efter punkt har vi fått rätt, sa Liberalernas Johan Pehrson förra söndagen i Göteborg. Han tog bland annat upp språktest och Natoansökan:
– Efter årtionden av tjafsande har de gjort den politiken till sig egen. Man skulle kunna säga: Liberalerna, morgondagens politik i dag, raljerade Johan Pehrson.
Med fyra veckor kvar till valet skiljer det bara en procentenhet mellan blocken till vänstersidans fördel. I den senaste SVT/Novusundersökningen ryckte MP fram 1,7 procentenheter till 5,2 procent och ser därmed ut att klara riksdagsspärren, liksom L som ligger kvar strax över 5 procent.
"Nästa mandatperiod måste spelas på mittfältet", hävdar Annie Lööf. Så blir det inte! Två block är formerade. Vänsterblocket, som spretar framför allt mellan Centern, som inte går med på skattehöjningar och Vänsterpartiet, som inget hellre vill än att höja och införa skatter. Blocket till höger däremot har en hygglig samsyn i väsentliga frågor. Regeringsfrågan kan och bör därför bli en avgörande faktor i valet. Då är det fördel Ulf Kristerssons lag!
LÄS MER: S försöker förvandla politiken till en personkult
