Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Liberalernas partiledare  Nyamko Sabuni och Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson. Bild: Jessica Gow/TT
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson. Bild: Jessica Gow/TT

Karin Pihl: Liberalerna måste sätta ned foten

För ett år sedan valdes Nyamko Sabuni till partiledare för L. Hon har inte lyckats vända trenden. Problemet är inte att partiet saknar kompetenta företrädare. Det är som vanligt det splittrade budskapet som skapar förvirring.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har haft en tuff start sedan hon valdes för ett år sedan. Opinionssiffrorna har legat stadigt under riksdagsspärren. Partiet är tämligen osynligt. Utvecklingen började långt innan Sabuni tog över partiledarskapet. Men hon har inte lyckats vända trenden.

Till skillnad från Centerpartiet, som har hittat en identitet som ett värderingsmässigt vänsterparti kombinerat med en högerinriktad ekonomisk politik, har L inte hittat någon ny roll efter att den borgerliga alliansen upplöstes. Till skillnad från C har Liberalerna aldrig varit särskilt entusiastiska över att vara stödparti åt Socialdemokraterna. Medan Annie Lööf gladeligen pratar om ”samling i mitten” är L:s inställning mer att ”jaha, nu har vi det här, vi får väl se hur länge det håller”.

Här hittar vi kärnan i Liberalernas problem. Å ena sidan är L ett borgerligt parti. Å andra sidan vill man inte verka för höger. Partiets vänsterfalang i Stockholm har inte direkt underlättat för Sabuni genom att i tid och otid yttra sitt missnöje offentligt så fort partiledaren indikerar att januariavtalet kanske inte är så bra. Alla partier har olika falanger. I Liberalerna saknas dock en insikt om att det kan vara bra att föra ut ett konsekvent budskap till väljarna, och att låta partiledaren göra det jobb hon är vald att göra.

Den här otydligheten skapar ett förvirrat intryck. Förra veckan presenterade Sabuni en plan för hur den så kallade integrationsskulden ska minska i Sverige. På DN debatt formulerade hon problemet: över en halv miljon utrikes födda i Sverige – ett helt Göteborg – riskerar fattigdom. Dessa människor har låg utbildningsnivå, dåliga kunskaper i svenska och bor i utanförskapsområden präglade av hög kriminalitet. L konstaterar mycket riktigt att detta är en grogrund för konflikter.

Samtidigt vill Liberalerna inte sätta upp något mål för antal asylsökande i Sverige enligt kanadensisk modell. I migrationsförhandlingarna mellan partierna, som nu verkar ha brakat samman, har partiet förvisso drivit linjen att migrationen till Sverige måste minska. Men fortfarande försvarar man en lagstiftning där personer som inte har asylskäl kan få stanna, av "ömmande skäl". Det hänger inte ihop. Om migrationen till Sverige inte minskar radikalt kommer problemen i utanförskapsområdena att växa. Det finns en gräns för hur stora grupper ett samhälle klarar av att integrera. Men enligt Liberalerna ska Sveriges mottagningsförmåga alltså inte vara det centrala i framtidens migrationspolitik. Det går inte ihop.

Det är synd. Liberalerna borde sluta försöka vara en blek kopia av Centerpartiet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många väljare med den värderingsprofilen för att det ska vara lönt att konkurrera med C. Endast åtta procent av den svenska befolkningen vill se ett ökat asylmottagande, enligt en ny undersökning från Sifo/SVT. Nästan två tredjedelar vill se ett minskat mottagande. Antagligen är många av dem potentiella L-väljare: personer som oroas över integrationsproblemen och som vill rösta på ett liberalt parti.

I en borgerlig regering med Moderaterna och Kristdemokraterna hade Liberalerna haft en klar roll. L skulle kunna vara det tydligt liberala alternativet på den borgerliga sidan. L har hög trovärdighet på en rad områden som skolan, försvar och jämställdhet. Partiet har på senare tid vässat sin rättspolitik och har en bra energipolitik. Det är tråkigt att den kompetens som finns i partiet slösas bort.

”Just nu ser jag inte att det finns något område där vi skulle vara närmare Socialdemokraterna än Moderaterna”, sa Nyamko Sabuni i en intervju med Expressen nyligen. Hon sa också att samarbetet med S kan spricka redan i höst. Om partiet vill ha reellt inflytande är det en god idé att fundera över vad man egentligen får ut av att stötta den nuvarande regeringen.