I helgen håller Liberalerna landsmöte. Partiet borde ha anledning att känna tillförsikt, eller åtminstone tacksamhet. För bara ett halvår sedan var det uträknat – få trodde att L skulle klara riksdagsspärren innan Johan Pehrson tog över som partiledare.
Men det är inte bara Johan Pehrsons folkliga fryntlighet, med vidhängande lösmynthet, som L har att tacka för sin överlevnad. L har överlevt på moderata stödröster. I GP-SIFO:s senaste mätning är L tillbaka under spärren med 3,6 procent (GP 18/11).
Liberalerna står idag inte på egna ben. Ulf Kristersson kan i rollen som statsminister när som helst utlysa nyval och i praktiken skicka L ut ur riksdagen – om partiet skulle bli allt för besvärligt i regeringssamarbetet. Det är förstås ingen optimal situation.
Liberalerna behöver återskapa sitt förtroende hos väljarna. Det gör man inte genom att identifiera sig själv som bromskloss i regeringssamarbetet eller som konstant motvikt till Sverigedemokraterna. Självklart ska L inte lägga sig platt i frågor där partierna tycker olika, men partiet ska ta rätt strider. L måste spela en konstruktiv roll i högersamarbetet. Det är borgerliga högerväljare man måste övertyga om sin relevans. Inte Dagens Nyheter, kulturvärlden eller Myndighetssverige. Liberalerna får ingenting för att gå kritikerna inom Stockholmsetablissemanget till mötes. De kommer ändå inte att rösta på dem så länge inte partiet stödjer Socialdemokraterna.
Liberalerna har faktiskt alla möjligheter att spela en viktig roll i det nuvarande regeringssällskapet. Med Tidöavtalet kommer Sverige bli lite mer som Danmark – ett land som i grunden är mer liberalt än Sverige. Men liberalpartisterna måste förstå att i dagens Sverige – så till ytterlighet präglat av socialdemokratin och modernismen – är det inte konservativa partier som är huvudfienden utan de som vill bevara status quo.
Att stärka medborgarnas ekonomiska oberoende är inte oviktigt. Men ska Sverige bli ett mer liberalt land måste man ta strid med den väv av förmyndarmentalitet som präglar landet, motverka ”Organisationssverige” som den gamle frisinnade tänkaren och folkpartisten Waldemar Svensson brukade uttrycka det.
Samvetsfriheten, möjligheten att tänka fritt och självständigt är det mest centrala värdet för den som vill slå vakt om individens frihet. I Sverige motarbetas detta värde av en kvävande konsensuskultur. Men denna kultur har inte uppstått av en slump. Den har sin grund i att kulturlivet, civilsamhället och i allt högre grad utbildningsväsendet och myndigheter är uppbundna mot statligt sanktionerade värderingar.
Det svenska samhället försöker på olika sätt aktivt uppfostra och disciplinera sina medborgare uppifrån. Här går en röd linje från Oskar II:s folkskoledagar, över Socialstyrelsens planglada 1960-tal till dagens värdegrundsmantran – en gammal överhetstradition som inte ger något utrymme för det konträra, förrän möjligen i efterhand, och som skiljer oss från de mer rabulistiska danskarna och deras lokalt förankrade borgerlighet.
Liberalernas roll i regeringen kan inte vara att slå vakt om det bestående svenska systemet. Liberalernas roll i regeringen måste vara att konstruktivt bidra till det nya – visionen om ett annat Sverige – där liberala kärnvärden som tankefrihet, decentraliserat beslutsfattande och rättssäkerhet har en central roll. Ett Sverige där konsensuskulturen ersätts med vad tyskarna kallar ”streitkultur”, en civiliserad oenighet. Det kräver inte bara en upprustad skola utan en förändring av hur hela samhället fungerar – helt enkelt en uppgörelse med skadlig relativism på en mängd områden.
Liberalpartisterna begår ett misstag om de tror att L:s förebilder finns hos Radikale Venstre eller Demokraterna i USA. De rollerna intas i praktiken av Socialdemokraterna och Miljöpartiet på svensk mark. L har gjort sitt vägval i regeringsfrågan. Partiet måste också göra ett ideologiskt vägval. Det går utmärkt att återknyta till rötterna hos Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.
Det kulturradikala arvet skär sig förstås mer. Men det kan hanteras på två sätt. Antingen gör man som stora delar av vänstern och upprepar samma fraser som utmanade etablissemanget för 60 år sedan. Eller så förstår man att radikalism på 2020-talet är att utmana dagens makt- och tankestrukturer. Det innebär förstås att man inte själv identifierar sig med dessa utan är beredd strida för ett annat Sverige, ett danskare och liberalare Sverige.
