Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Adam Cwejman: Liberalerna bråkar. Igen. Hur ska detta sluta?

Liberalerna tycks enbart uppmärksammas i offentligheten när ett av följande inträffar: Partiledningen gör antingen ett utspel som slaktas av interna kritiker, eller så spekuleras det kring vem som ska efterträda den nuvarande partiledaren.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att avgå som partiledare är knepigt. I den bästa av världar väljer man tidpunkt och omständigheter frivilligt. Stannar man på sin post, trots att många knorrar om att ”det ändå vore dags nu”, så risker man att bli utburen, skrikandes "inte än!".

Liberalernas Jan Björklund har valt att kämpa sig igenom ännu en mandatperiod, för att därefter kunna gå in i en valrörelse, med förhoppningen om att ännu en gång bli statsråd. På så vis kan han avgå när han är på topp. Orkar han så är det någon sorts modernt rekord i politisk uthållighet.

Mandatperioden har emellertid inte varit till Liberalernas fördel. Det började med den numera klassiska scenen i Aktuellt. Kameran panorerade mot Liberalernas obekvämt leende partiledare. Samtidigt sade reportern till partistyrelseledamoten Frida Johansson Metso, den inbjudna gästen, att: ”Vår tanke var att du skulle debattera med Jan Björklund, som sitter där borta, men han vill inte det” (SVT 27/1 2015).

Björklund hade kritiserats av Johansson Metso för sitt utspel om försörjnings- och språkkrav för asylflyktingar. Ett förslag som i vanlig ordning avskyddes av de i partiet som inte vill anklagas för att vara elaka.

Men Björklund ville inte att partiets långa konflikt mellan idealism och realism skulle spelas upp i offentligheten. Så han vägrade att diskutera, och den interna kritiken stegrades. Avgångskraven började komma. Den gången räddades Björklund av att all uppmärksamhet riktades mot den kristdemokratiske partiledaren Göran Hägglund som i samma veva hade meddelat att han skulle avgå.

Andra gången på ett år partiet hamnar i det mediala blickfånget är det också fråga om en intern konflikt. Den här gången stormar det kring den populära riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson.

Händelseutvecklingen bildar ett för partiet olyckligt mönster. Liberalerna tycks enbart uppmärksammas i offentligheten när ett av följande inträffar: Partiledningen gör antingen ett utspel som slaktas av interna kritiker, eller så spekuleras det kring vem som ska efterträda den nuvarande partiledaren.

Liberalerna har under en längre tid haft svårt att få sina förslag att lyfta. Väljarstödet är stabilt, men lågt, och de interna kritikerna tar varje tillfälle att använda offentligheten för sitt missnöje.

Dessutom konkurrerar partiet med Centerpartiet om de liberala väljarna. Moderaterna har sopat undan Reinfeldts naivitet och är numera, med all rätt, det borgerliga partiet som "tar ansvar". Hur passar Liberalerna in i denna rollbesättning? Det svaret måste Björklund ge innan valet, misslyckas han är risken stor att han blir utburen.