Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Liberalerna behövs!

Det är viktigt för maktbalansen i en kommande riksdag och i en ny regeringsbildning att konstellationen M+KD+L blir större än SD.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den politiska cirkusen fortsätter på slak lina långt över huvudet på publiken. Det senaste cirkusnumret är V-ledaren Jonas Sjöstedts krav på misstroende mot den relativt nytillträdde arbetsmarknadsministern Eva Nordmark. Det är regeringens reformering av Arbetsförmedlingen som väckt vänsterledarens (och flera tunga LO-ledares) vrede. 132 kontor håller på att läggas ner, vilket har ställt till problem för kommuner, företag och arbetssökande. Reformen förhandlades fram mellan Centern, Liberalerna och regeringen i januariöverenskommelsen.

Jonas Sjöstedt har närmat sig Moderaterna för att få dem med på att avsätta arbetsmarknadsministern.

M och KD, som också vill se en reformering av Arbetsförmedlingen, överväger, trots det, att ansluta sig till misstroendeförklaringen. SD är definitivt med:

– Vi vill avsätta alla ministrar som går att avsätta i den här regeringen, sa Jimmie Åkesson

Vänsterpartiet har ställt fem specifika krav för att dra undan hotet om att fälla S-ministern. När Eva Nordmark i torsdags höll presskonferens stod det klart att hon lyssnat på kritiken. Men Vänsterpartiet var inte nöjt. Hotet om misstroende kvarstår alltså men ett tips är att det blir några ytterligare förtydliganden från regeringen och att misstroendeförklaringen blåses av.

Jonas Sjöstedt har då vunnit betydande framgångar i sak. Men kanske än viktigare: han har visat att han inte är någon dörrmatta för regeringen:

– Vi kommer inte att vara ett tyst stödparti som släpper fram en mittenregering med C, L, S och MP, sa Jonas Sjöstedt i år när januariöverenskommelsen var klar.

Han har också visat att skrivningen "denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden" inte äger giltighet.

Stefan Löfven, som sannolikt hellre befunnit sig närmre Jonas Sjöstedt än de forna allianspartierna och SD i arbetsmarknadsfrågor, verifierade detta i ett uttalande där han ställde sig frågande inför varför V lierar sig med M och KD "som inte alls har samma syn på arbetsmarknadspolitiken som V" - och som var de som tvingade fram neddragningarna i AF:s verksamhet.

Således ännu en fråga där Stefan Löfven och Socialdemokraterna tycks föra en annan politik än vad de egentligen vill.

Som lök på regeringslaxen har nu Nyamko Sabuni och Liberalerna lierat sig med M och KD och kräver att "regeringen omgående bjuder in samtliga partier i Sveriges riksdag till energisamtal med målet att teckna en ny energiöverenskommelse före årsskiftet."

Det är bra på två sätt. De tre partierna har rätt när de hävdar att kärnkraften behövs också i framtiden och att "målet för Sveriges energipolitik ska vara ett 100 procent fossilfritt elsystem".

Men utspelet är bra också därför att Liberalerna nu tydligt gjort gemensam sak med sina tidigare allianskollegor i en oerhört viktig fråga och därmed fjärmat sig, om än bara ett tuppfjät, från de andra januaripartierna.

– Avtalet innehåller mycket bra politik men också mycket ogenomtänkt politik, sa Nyamko Sabuni om januariöverenskommelsen i samband med Liberalernas årsmöte för några veckor sedan.

Hon menade också att "fler väljare hade kanske önskat att den här konstellationen skulle förklara vad den vill med Sverige den här mandatperioden - mer än att man vill hålla borta vissa partier. Det hade jag också önskat", sa Sabuni.

Nyamko Sabuni tillhörde den grupp Liberaler som hellre hade samarbetat med M än med S. Och det hade varit ett bättre val för det nu svårt sargade partiet.

I en färsk opinionsunderökning av DN/Ipsos befästs Sverigedemokraternas position som jämnstora med Socialdemokraterna. Liberalernas redan usla opinionssiffror försämras

Liberalerna åker på en ny stjärnsmäll. Endast 3 procent av väljarna stöder partiet, den sämsta siffran sedan mätningarna börjades för 40 år sedan!

Ingen bör vara förvånad. Det är svårt för väljarna att förstå vad Liberalerna vill. De som tycker sig inse vad stora delar av partiet egentligen vill undrar varför man inte lierat sig med de partier som har samma värderingar, det vill säga Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det står allt tydligare klart att de största förlorarna på januariöverenskommelsen är Liberalerna. Det vore olyckligt om de gick under som riksdagsparti. Liberalerna, som vi kände dem, hade en tydlig ideologisk förankring och drev viktiga profilfrågor som valfrihet och skolan. Den positionen kan partiet återerövra men då måste man lämna januariöverenskommelsen - innan det är för sent.

Om Liberalerna hamnar över riksdagsspärren i nästa val, när det nu blir, är det mycket sannolikt att konstellationen M+KD+L blir större än SD. Det är viktigt för maktbalansen i en kommande riksdag och i en ny regeringsbildning.

Medan många människor upplever stora problem i vardagen - välfärdsbrister, rån, gängkriminalitet, skjutningar, misslyckad integration och otrygghet - har de styrande visat handfallenhet och saktfärdighet. När Mikael Damberg skriver på Aftonbladet Debatt att "i går fick Sverige 546 nya poliser" så hade många önskat att den artikeln var skriven för flera år sedan. Stefan Löfvens numera bevingade ord, "vi såg det inte komma", är också en tydlig illustration till gapet mellan S-regeringens verklighetsbild och väljarnas.

Sverige behöver en ny regering. Liberalerna kan hjälpa till med det - för sin egen och för landets skull!