Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Liberalerna behöver Sabuni

Nyamko Sabuni har gjort sig känd som en stridbar politiker som inte värjer för de svåra ämnena. Liberalerna borde ta sitt förnuft till fånga och se potentialen hon har som partiledare, skriver gästkolumnisten Isak Skogstad.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ingen av mina barndomsvänner är politiskt intresserade, men inför valet i höstas pratade vi ändå politik. Alla var överens om att frågor om integration, miljö och skola var viktiga – men ingen av dem hade ens övervägt att rösta på Liberalerna, trots att det är områden som just det partiet har prioriterat.

Jag undrade hur det kom sig, så jag ställde lite fler frågor. Då förstod jag att de inte ens kände till partiets politik. De var helt enkelt inte tillräckligt nyfikna för att självmant läsa sig in på den. Varför? I efterhand har jag kommit fram till att det sannolikt handlade om att Liberalerna saknade en partiledare som väckte deras nyfikenhet och engagemang.

Det sägs ofta att sakpolitiken är viktigare än partiledaren för svenska väljare. Så må det vara, men vad spelar sakpolitiken för roll om den är okänd för väljarna? Liberalerna, som hade åkt ut riksdagen om det vore val i dag, har ett akut behov av en partiledare som väcker den breda massans intresse. En partiledare med en berättelse som entusiasmerar och sticker ut från mängden.

De behöver helt enkelt någon som Nyamko Sabuni.

Hennes bakgrund är fascinerande. Hon växte upp i Burundi och kom till Sverige som barn till politiska flyktingar. Under sin uppväxt blev hon arg på samhällets orättvisor och grundade Afrosvenskarnas riksförbund. Så småningom kom hon att utses till integrations- och jämställdhetsminister i regeringen Reinfeldt.

Sabuni personifierar den sociala mobilitet som andra politiker bara talar om. Hon vet hur det är att tillhöra en minoritet, att växa upp i utanför innerstan och att som kvinna utkämpa viktiga strider. För det senare har hon om någon fått erfara, inte minst under sin tid som minister med ansvar för integration.

När hon uppmärksammade problemen med integrationen och efterfrågade högt ställda förväntningar på alla – även invandrare – anklagades hon för att ”fiska i grumliga vatten”. Till slut upplevdes hon som så obekväm att hon fick lämna sin roll som integrationsminister.

Sedan dess har vinden vänt. Samhällsproblem som är kopplade till en bristfällig integrationspolitik sopas inte längre under mattan. I dag talar alla om hedersvåld och radikalisering, men när Sabuni lyfte det för tio år sedan fick hon utstå kraftig kritik. Nuförtiden är det politiker som förnekar dessa problem som får kritik – inte tvärtom.

Med all sannolikhet kommer flera duktiga kandidater för rollen som partiledare för Liberalerna att uppenbara sig snart. De som motsätter sig Sabuni hänvisar ofta till att hon inte sitter i riksdagen, men det gjorde inte heller Stefan Löfven, Maud Olofsson eller Ebba Busch Thor när de blev partiledare.

Sabuni har även anklagats för att vilja samarbeta med SD. Det vill hon inte. Vad hon har sagt är att hon inte ser något problem om de, eller Vänsterpartiet för den delen heller, röstar på Liberalernas politik.

Nyamko Sabuni är helt enkelt inte lika ängslig av sig som många andra politiker. Det är inte bara befriande, det är även välbehövligt för ett parti som stundtals tycks vända kappan efter vinden. Jag tror till och med mina vänner därhemma skulle få upp ögonen för Liberalerna med Sabuni vid rodret.