Liberalerna i Göteborg har befunnit sig på en svagt sluttande backe i över ett halvt sekel. Innan det började gå utför var Göteborgspolitiken dominerad av Liberalerna och Socialdemokraterna. Men medan de förstnämnda sakta tynat har Socialdemokraterna styrt staden och genomgår just nu en politisk metamorfos- till det bättre - i oppositionsställning.
Med tanke på hur Moderaterna har underpresterat i Göteborg under de senaste decennierna är det lite av en gåta varför inte Liberalerna återtagit sin forna roll som det huvudsakliga borgerliga partiet - eller ens varit nära den rollen. I stället har Centerpartiet hamnat i fullmäktige och Demokraterna blev efter förra valet nästan tre gånger större än Liberalerna.
Länge trodde Liberalerna att det enda göteborgarna längtade efter var ett politiskt maktskifte. Men det som verkligen efterfrågades, av en inte oansenlig del av befolkningen, var ett uppbrott med göteborgspolitikens klassiska modus operandi: tondövhet inför folkviljan och bristande transparens. Och det väljarna förstod var att denna Göteborgsanda inte enbart var synonym med Socialdemokraterna, trots att de sannerligen varit dess huvudarkitekter!
Liberalerna ska nu, efter att Helene Odenjung senare i år avgår som kommunalråd efter nästan två decennier i rollen, välja en ny gruppledare och därmed kommunalråd. Tre personer vill ta över. Pär Gustafsson, ordförande i utbildningsnämnden, Axel Darvik, ledamot i kommunfullmäktige samt tidigare riksdagsledamoten tillika fullmäktigeledamoten Eva Flyborg.
Om man efter två decennier inte kan tänka sig något annat än Helene Odenjung så är Pär Gustafsson det givna valet. Han är i allt väsentligt, förutom namnet, en fortsättning på Odenjung.
Den andra kandidaten, Axel Darvik, berättar i en intervju med GP att partiet med honom som gruppledare och kommunalråd ska lyssna på vanliga göteborgare, och inte en liten ”klick partielit”. Var det efter att han lyssnat på vanliga göteborgare som han i ett videoklipp inför förra valet berättade att han var ”irriterad över att det är så många som vill stoppa Västlänken”?
Darvik säger det han säger om att lyssna på ”vanliga” göteborgare för att det är vad som förväntas av en kandidat. Men när Darvik tidigare lagt örat mot marken och lyssnat har han nog hört sig själv. Och det är inte så illa, Darvik är en tänkande person. Men han ska inte låtsas om att han är särskilt folklig.
Axel Darvik och Pär Gustafsson, med alla respekt för deras samlade erfarenhet, skulle inte kunna entusiasmera en frälst frikyrkokör om de så gjorde sitt yttersta. De kommunicerar genom partikorrekta formuleringar som får de flesta väljare, liberala eller inte, att skyndsamt plocka fram sina telefoner och börja pyssla med annat än att lyssna.
Det är verkligen inget fel med dessa två herrars politiska övertygelser. De är hyggliga och rationella liberaler. Men de lämnar inte så mycket som en krusning på politikens yta. De har under många år varit vända inåt, mot partiet, med ryggen mot väljarna.
Den tredje kandidaten är den intressanta. Eva Flyborg har lyckats med den märkliga kombinationen att överleva många decennier i politiken samtidigt som hon har för vana att i tid och otid peta sin omgivning i ögat med nytänkande åsikter. Dessutom besitter hon den där alltför sällsynta egenskapen att hon gärna omprövar en gammal övertygelse, även om det råkar gå på tvärs med partilinjen.
Konträrer brukar inte överleva länge i politiken, men Flyborg har gjort det. Förhoppningsvis inser Liberalerna att den sortens egenskaper som besjälat Flyborg är de som utmärker en sann liberal politiker. På behörigt avstånd från frasradikalismen och med en uppriktig och inte spelad förståelse för vilket Göteborg som Liberalerna vill förändra till det bättre.
