Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Rättvisan ska vara blind. I praktiken är det alltid människor av kött och blod som dömer. 



 Bild: Maja Suslin/TT
Rättvisan ska vara blind. I praktiken är det alltid människor av kött och blod som dömer. Bild: Maja Suslin/TT

Håkan Boström: Lekmannadomare på drift

Nämndemännens uppgift i domstolen är att företräda det allmänna rättsmedvetandet. Men kan man tala om ett sådant i ett allt mer kulturellt och politiskt splittrat land?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En uppmärksammad dom i Uppsala tingsrätt, för en vecka sedan, har åter satt svenskt rättsväsende under lupp. Den åtalade mannen friades för försök till våldtäkt sedan två av nämndemännen kommit fram till att kvinnan inte var trovärdig på grund av sitt uppträdande i rättssalen. Hon ska bland annat ha ”skrattat och gråtit om vartannat” enligt domskälet. Huvuddomaren (juristen) och en nämndeman var av avvikande mening och ville fälla mannen utifrån vad som framkommit i förhandlingen. Men juristdomaren har inte utslagsröst i Sverige. Vid lika röster – två domare mot två – så blir resultatet att de domare som vill fria, eller ge det lägre straffet, vinner.

Våldtäktsmål är notoriskt svåra att föra till fällande dom. Det saknas i regel både teknisk bevisning och vittnen. Det är ett tragiskt faktum. Men kravet på att den åtalade ska betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats är själva grundstenen i en rättsstat. Det ska stå bortom rimligt tvivel att han är skyldig för en fällande dom. Det är en princip som inte går att rucka på. Då skulle falska anklagelser snart bli legio.

Däremot betyder rimligt tvivel just att det ska vara rimligt. I det aktuella fallet förefaller kvinnans berättelse trovärdig såsom den återges i domen och det finns även stödbevisning i form av kontakter med andra personer som kvinnan tagit direkt under den aktuella natten.

Huruvida domslutet kvarstår blir en sak för hovrätten att avgöra – där nämndemännen är i minoritet. Reaktionerna på domen väcker dock principiella frågor kring själva nämndemannainstitutet.

Nämndemän är tillsatta av politiska partier. Men nämndemännen ska inte – får inte enligt lag – företräda sitt parti i domstolen. Syftet med lekmannadomare (nämndemän) är istället att de ska företräda ”det allmänna rättsmedvetandet”. Nämndemännen har en lång historia i Sverige och var länge betydligt fler till antalet, såsom en amerikansk jury.

Skälet till att vi har nämndemän är att många brottsmål just handlar om att bedöma trovärdigheten i de berättelser som läggs fram. För det krävs omdöme snarare än expertkunskap. Tanken är att nämndemännen ska representera ett tvärsnitt av befolkningen och vara medborgare av god vandel. De ska väga upp det faktum att juristkåren i hög grad rekryterats från den övre medelklassen. Att svenska nämndemän inte bara bedömer om den åtalade är skyldig utan även kan åsikter om straffet är lite mer udda internationellt sett. Straffsatser är trots allt reglerat i lag.

Frågan är hur väl premisserna för nämndemannasystemet håller idag. Socialdemokraterna i Uppsala – som tillsatt de två nämndemännen som ville fria – reagerade på domen med att uppmana dem att lämna sina uppdrag. Detta har i sin tur fått chefen för tingsrätten, Catarina Barketorp, att protestera. Även om hon också anser att nämndemännen gjort en felbedömning så är det ett grovt övertramp av ett parti att utöva påtryckningar på rättsväsendet – vilket är precis vad det handlar om här. Om partier påverkar sina nämndemän – som även kan ha andra politiska uppdrag – genom att straffa dem för enskilda domar så får vi i praktiken politiserade domstolar.

Men det är inte bara S som reagerat. Den främlingsfientliga nyhetssajten Samhällsnytt, som var tidigt ute med nyheten, framhävde att de bägge nämndemännen, liksom den åtalade, hade utomeuropeisk bakgrund. Man antydde att ”kulturella skillnader” i synen på kvinnor och män kunde spela in (en av de bägge nämndemännen är dock själv kvinna ska sägas).

Detta är förstås rena spekulationer i det här enskilda fallet. Men allmänt är frågan om man kan tala om ett ”allmänt rättsmedvetande” i ett land som blir allt mer kulturellt heterogent värd att ställa. Hade nämndemännen varit Sverigedemokrater som friat någon i ett mål om till exempel hets mot folkgrupp hade säkerligen en liknande diskussion uppstått. Det urgamla nämndemannainstitutet bygger i praktiken på en ålderstigen föreställning om ett i huvudsak homogent folk som ska komplettera de rättslärda akademikerna. Fungerar det i ett mer splittrat samhälle?

Att ersätta nämndemännen med juristdomare vore en mycket dyr reform. Att enbart ha en domare skulle i de allra flesta rättegångar snarare minska rättssäkerheten. Ska nämndemännen finnas kvar i sin nuvarande form måste dock systemet reformeras. En bredare rekrytering vore önskvärd – förutsatt att den inte kan manipuleras – möjligen också bättre ekonomisk kompensation till nämndemännen. Möjligen kan man tänka sig någon form av lottning bland icke straffade medborgare generellt. För om man inte kan förbättra systemet kommer frågan rätteligen ställas om vi kan ha det kvar.