När man är ute och äter på restaurang finns det vissa saker man kan förvänta sig. Man betalar för maten och servicen. Därför är det rimligt att kräva att man blir vänligt bemött, att det som serveras är vällagat, att köket så långt det är möjligt försöker tillmötesgå ens eventuella allergier och att man i allmänhet ska få en angenäm upplevelse.
Vad som däremot inte är rimligt att kräva är att kocken ska laga en specialrätt som inte finns på menyn, att man ska få maten före alla andra gäster och att servitrisen enbart ska bry sig om ens eget bord. Argumentet ”jag betalar faktiskt för detta” funkar inte som ursäkt för en otrevlig attityd.
Samma logik kan tillämpas på vår gemensamma välfärd. Man betalar skatt. Man har rätt att kräva en viss nivå. Men man har inte rätt att bli behandlad som om man ägde stället.
Dessvärre är det många som gör det, något som inte minst är tydligt i skolan. Enligt en ny rapport från fackförbundet Vi lärare svarar fyra av tio lärare att föräldrarna ser sig själva som kunder – och därmed ställer orimliga krav. Majoriteten av de tillfrågade lärarna svarar att föräldrarna inte förstår att läraren måste se till hela klassen och inte bara till deras barn. Sex av tio lärare uppger att vårdnadshavare försöker påverka betygsättningen.
En fjärdedel av föräldrarna som tillfrågats i enkäten och som betraktar sig själva som kunder i relation till skolan anser att de borde få uppdateringar om hur det går för barnet flera gånger i veckan. Nästan en femtedel av föräldrarna i denna grupp anser att det är lärarens ansvar att påminna barnet om fritidsaktiviteter. Sju av tio anser också att skolan generellt borde bli mer serviceinriktad.
Den här attityden håller inte om vi vill ha en skola i världsklass.
Det som sker när föräldrar betraktar sig själva som kunder som har rätt till de tjänster de efterfrågar är att lärarnas auktoritet urholkas. Men inte bara det. Föräldrar som kräver att läraren ska hålla koll på att sonen har fotbollsträning på tisdagar, som förväntar sig mejlsvar inom ett dygn eller som hotar med att gå till rektor om deras dotter inte får högsta betyg, skapar både extraarbete och stress. Var fjärde lärare överväger att byta yrke. Tre av fyra uppger att arbetsbelastningen är för hög. Och ju fler som slutar, desto mer ökar belastningen på dem som arbetar kvar.
Situationen är liknande i vården. Varannan av 500 tillfrågade vårdcentraler uppgav att folk – främst yngre – söker vård för struntsaker, som myggbett och trasiga lösnaglar, enligt en enkätundersökning från SVT (21/6). Runtom i landet vittnar vårdpersonal om att personer söker till akuten för åkommor som hade kunnat behandlas på vårdcentral eller med egenvård i hemmet. Exempelvis behöver hälften av alla som söker vård på Drottning Silvias barnsjukhus inte akutvård. Det höga söktrycket leder till att personalen blir utarbetad, larmade Peter Almgren, verksamhetschef för barnmedicin på sjukhuset, i höstas (GP Debatt 18/11 2022).
Är det ”marknadiseringen” av välfärden som ligger bakom attitydförändringen? Den spelar garanterat in. Men nog finns det fler orsaker. Aldrig någonsin har vi varit så omringade av budskap som påminner oss om att vi är konsumenter. Man kan knappt köpa en diskborste utan att uppmanas sätta betyg på sin ”köpupplevelse” och recensera den på nätet. Kombinera detta med en samhällsanda som premierar offerskap, ett överdrivet fokus på rättigheter och en idé att individen alltid kommer före systemet, och det är inte konstigt att välfärden överbelastas.
Som sagt. Vi betalar för vård, skola och omsorg. Vi har rätt att ställa krav, och på många håll levererar den svenska välfärden inte tillräckligt bra. Styrningen och resursutnyttjandet är ofta under all kritik. Men det är skillnad mellan att påtala detta och inställningen att man själv och ens egna behov alltid ska komma först.
För det som händer när individen sätts före systemet, är att andra individer drabbas. Som kanske behöver systemet mer än man själv gör.
LÄS MER: Vården dräneras av unga som söker hjälp för myggbett
