Det går numera knappt en dag utan att Centerpartiet eller Liberalerna gör utspel som syftar till att ge sken av att man agerar opposition – utan att man i sak gör det. Nyckelorden i föregående mening, för övertydlighetens skull i dessa otydliga tider, är alltså att ge sken av. Nyligen meddelade Centern att partiet vill bryta ut och stoppa delar av den rödgröna regeringens höstbudget. Ett sådant förfarande kräver att Sverigedemokraterna röstar som allianspartierna.
Under tisdagen öppnade Liberalerna för att fälla finansminister Magdalena Andersson (S) liksom infrastrukturminister Anna Johansson (S) i en misstroendeomröstning. Jan Björklund (L) meddelade i Dagens industri att han vill samla en majoritet mot de aviserade förslagen i höstbudgeten som berör höjda marginalskatter, förändringen av 3:12-reglerna och flygskatten (28/3). Ett sådant förfarande kräver, liksom Centerns utbrytarförslag, att Sverigedemokraterna röstar som allianspartierna.
Den naturliga frågan som infinner sig är följande: varför vill Centern och Liberalerna fälla ministrar eller bryta ut delar ut budgeten med SD:s stöd men inte lägga en gemensam alliansbudget med en politik som man står för och vill gå till val på, som innebär ansvar för helheten? Att svaret skulle vara att en sådan budget kräver ett, åtminstone, passivt SD-stöd och att man inte vill beblanda sig med det partiet blir givet de senaste dagarnas utspel alltmer löjeväckande.
Alliansen har ett ansvar att agera opposition till regeringen Löfven – inte dess stödhjul. I en demokrati är det knappast oppositionens uppgift att garantera en svag regerings fortsatta maktinnehav. Dessutom uppstår det inte per definition kaos bara för att en regering, som saknar stöd för sin politik i riksdagen, tvingas gå. Tvärtom är det definitionen av demokrati. Den linje som såväl Centern som Liberalerna nu driver riskerar däremot att skapa just det kaos de säger sig vilja undvika.
Hur kommer väljarnas förtroende för politiken som sådan att påverkas av detta spelteoretiska dribblande som gav upphov till Decemberöverenskommelsen? Hur påverkas viljan att lägga sin röst på en alltmer kastrerad opposition vars enda drivkraft under mer än halva mandatperioden varit att inte få genomslag för den egna politiken?
Allianspartierna har ett ansvar gentemot de väljare vars förtroende de efterfrågade i 2014 års val – liksom de har ett ansvar gentemot de väljare de försöker vinna nästa år. Om de inte ens själva tror att deras politik är bättre än regeringens, att den är värd att ta strid för, varför skulle väljarna tro det
