Kirunapolitikern Mats Fredlund får inte vara medlem i Transportarbetareförbundet. Anledningen är att han 2018 blev invald i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Transport accepterar inte personer med förtroendeuppdrag i SD som medlemmar. Förbundet anser att SD står för värderingar som går emot fackförbundets. Fredlund anser sig vara diskriminerad. Frågan ska nu avgöras i domstol (DN 10/2).
Många LO-förbund har som regel att man inte kan vara aktiv sverigedemokrat och samtidigt ha ett uppdrag i facket. Inte heller ett engagemang i ett borgerligt parti accepteras på alla håll. Exempelvis petades brevbäraren Åsa Åsberg från ett LO-uppdrag när hon kandiderade till fullmäktige för Kristdemokraterna i västerbottniska Vindeln (Sekotidningen 17/5 2018).
Men Transport går steget längre och tillåter alltså inte arbetstagare med förtroendeuppdrag i SD att ens vara medlemmar.
Ur Transports synvinkel kan man förstå agerandet. Facktopparna har länge svettats över faktumet att SD ökar i popularitet. Enligt vissa undersökningar är SD största parti bland manliga LO-medlemmar. Därför vill man markera.
Även KD och V har haft opinionsframgångar bland LO-medlemmarna de senaste åren. Det facklig-politiska samarbetet med Socialdemokraterna hotas därmed från två håll: dels genom att S samarbetar med partier som driver en politik som går på tvärs med LO:s intressen, dels för att allt färre medlemmar sympatiserar med S – två faktorer som förstärker varandra.
Men oavsett vad domstolen anser om Mats Fredlunds uteslutning kan LO få svårt att stoppa den här utvecklingen. Väljarbeteendet förändras. Sociologerna pratar om en ”sociokulturell dimension”.
Arbetare röstar i allt högre utsträckning på partier som har en högerprofil i värderingsfrågor, som SD och KD. Medan den övre medelklassen söker sig till partier med en progressiv profil (som ibland kombineras med en ekonomisk högerpolitik), som C och MP. S har genom Januariavtalet gjort sig mindre aktuella för stora delar av den svenska arbetarklassen. Kanske ändras det i framtiden, men det verkar knappast så i dagsläget.
Därför kommer facket behöva välja väg. Antingen förändrar man inställningen till S och klipper de formella banden. Danska LO gjorde detta i början av 2000-talet.
Alternativt håller man fast vid S och har en hård linje mot personer som engagerar sig i andra partier. Men då riskerar man att tappa medlemmar.
Det senare alternativet kan på sikt få konsekvenser för hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Fackförbunden är inte vilka organisationer som helst. Gränsen mellan välfärdsstaten och facken är i Sverige flytande. Fackets ställning har även stöd i lagstiftning.
Utan fackligt medlemskap står man utan de förmåner som facket erbjuder till rimliga priser, som inkomstförsäkring och juridisk hjälp. Att som icke-medlem göra sin röst hörd mot arbetsgivaren i förhandlingar är i praktiken omöjligt.
Och att organisera sig i en egen fackförening vid sidan av de stora organisationerna är svårt. Det blev tydligt under den långdragna konflikten mellan oberoende Hamnfyran i Göteborg, som försökte få till ett eget avtal med arbetsgivaren APM Terminals och Transportarbetarförbundet, till en början utan framgång.
Man kan inte eftersträva en semi-officiell ställning samtidigt som man ser sig som vilken förening som helst med rätt att utesluta personer som engagerar sig i "fel" partier. Som Susanne Nyström skriver på DN:s ledarsida kan man inte bete sig som Transport om man vill hålla ihop löntagarna.
När EU eller Centerpartiet vill ha minimilöner eller försämra för löntagarna på annat sätt har facket mindre att sätta emot om medlemmarna är splittrade. De kan inte längre säga att "vi representerar svenska arbetare".
Ju hårdare linje LO har mot personer som Mats Fredlund, desto färre arbetstagare riskerar de att samla, och desto svagare blir den svenska modellen.
