Coronaspridningen ökar, liksom antalet inlagda på intensivvårdsavdelningarna. De som drabbas hårt är till största delen ovaccinerade. I torsdags förra veckan meddelade Västra Götalandsregionen att ingen som intensivvårdas är fullvaccinerad.
Läget är snarlikt i de övriga delarna av landet. Det är tydligt att det är vaccinen som kommer ta oss ur pandemin. Men alla vill inte vaccinera sig. Varför?
Vaccinoron är förståelig. Särskilt med svininfluensavaccinet i färskt minne. Av cirka fem miljoner svenskar som vaccinerades mot svininfluensan 2009 drabbades 400 personer av narkolepsi. Denna biverkning var dock utesluten med coronavaccinen redan innan massvaccineringen och inte heller har några exempel på narkolepsi kunnat påvisas. Det innebär förstås inte att andra biverkningar kan uteslutas. Men inget tyder på, efter att miljontals människor vaccinerats mot corona, att det skulle förekomma allvarliga eller omfattande biverkningar av någon större betydelse.
Vaccinskepsisen är inte något nytt fenomen som uppstått med coronan. Det har århundraden på nacken. När en brittisk läkare på 1990-talet felaktigt påstod att vaccinen mot mässling, påssjuka och röda hund kunde orsaka autism – något som motbevisats otaliga gånger – växte motståndet.
LÄS MER: Det är dags att börja betrakta Covid-19 som en säsongsinfluensa
Och det gör det fortfarande. Vaccinkritikerna är en brokig skara, visar forskning från Lunds universitet. Många är kritiska till kapitalismen och till läkemedelsindustrin. En dokumentärserie i SVT, "Vaccinkrigarna", ger en liknande bild. Många skeptiker är allmänt oroliga för biverkningar. Andra är konspirationsteoretiker.
Det som är tydligt är att det inte är statistik över biverkningar, eller vetenskapliga studier, som övertygat kritikerna. I kritiken mot våra vanliga barnvaccin som vi vaccinerat hela befolkningen med i fyra decennier, och som globalt räddat miljontals liv, är det de personliga berättelserna som står i centrum.
En förälder vaccinerar barnet, några månader senare uppkommer tecken på autism. Två händelser kan uppstå samtidigt trots att de inte har ett samband. Men det spelar föga roll. Den personliga upplevelsen påverkar människor starkare än läkarnas information om forskningsläge, statistik och hårda fakta.
Sällan har den personliga berättelsen varit så omhuldad som nu. Ofta betraktas ett personligt vittnesmål om utsatthet inte bara som just en berättelse som kan vara viktig att lyfta fram, utan som sanning, som ett bevis på att den egna upplevelsen är en del av en samhällsstruktur.
Samhället är som besatt av personliga berättelser, människor som gråter ut i tv och radio. Autofiktion inom litteratur är större än någonsin.
Denna ideologiska mylla göder identitetspolitik, men också andra rörelser. Som vaccinskepsis. Den med den emotionellt starkaste berättelsen får bäst gehör. Och som statsepidemiolog Anders Tegnell säger i SVT-dokumentären finns inga hemska berättelser om barn som dött av röda hund eller blivit förlamade av polio, inte i Sverige i alla fall.
Vi har vaccinerat bort de sjukdomarna, och då försvinner de ur människors medvetande.
LÄS MER: Vi borde känna tacksamhet över vaccinen
LÄS MER: Skandal att smitare får få gå före äldre i vaccinkön
